Le Guess Who? – söndag

Cate Le Bon. Foto: Ivana Klickovic

Morgonsolen lyste över Utrecht och staden hamnade snabbt i en behaglig söndagslunk. Jag promenerade utmed kanalerna och trottoarerna där jag mötte en kungsfiskare. Därefter satte jag mig vid Anne Frank-statyn utanför en kyrka tillsammans med några vackra tankar. Festivalen Le Guess Who? skulle avslutas för i år.

Söndagen innebar spelningar redan på eftermiddagen och så var det även i fjol. Tidigare år har det varit likadant på lördagen, men i år flyttade man systerfestivalen Le Mini Who till söndagen vilket jag upplevde som lite konstigt.

Loving är ett fint lo-fi-band från Victoria, British Columbia. De spelade på klubben EKKO och gick på scen halv två. Det var en härlig stämning i den dunkla lokalen när de inledde med ”Visions” i turkosaktigt ljus. De fem musikerna fortsatte på inslagen väg och skapade en lågmäld och vacker ljudbild. Konserten varade i ungefär 40 minuter och höjdpunkten var ”Only She Knows” i rödorange sken.

Noiserapduon Prison Religion från Richmond, Virgina stod på tur på EKKO så jag stannade kvar i området, tog en promenad i omgivningarna och gick tillbaka till den återigen fullsatta konsertlokalen. Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig och tänkte att det lät lite hardcore på platta, men när jag kom dit insåg jag att det var en helt elektronisk spelning då ett bord med datorer och annat hade riggats på golvet framför scenen.

Duon satte sig mittemot varandra vid bordet och inledde klockan tre med samplade barnskrik som sedan fyllde på med ljud. I taket bildades en röd rektangel av ljus som övergick till vitt. Ljudbilden var mörk och det kändes som att befinna sig i ett ljudligt drama utan att se vad som hände. Musikerna tycktes vara i ständig konflikt med de toner de skapade.

Alla låtar satt ihop under konserten och när orden ”I am not afraid” skreks (från låten ”EFT”) skildrades konflikten nog tydligast. Konserten tog slut efter femtio minuter och jag gick återigen, lätt omtumlad, ut i det tryggare solskenet.

Sverigeaktuella Cate le Bon från Wales såg jag för första gången under NOS Primavera Sound i Porto 2016. Då hade hon precis släppt det fina albumet Crab Day och i år kom uppföljaren Reward. Hon spelade på Rondascenen i TivoliVredenburg och inledde med ”Miami” i rött ljus. Hon hade fem medmusiker och det blev en lite trevande inledning. Låtarna påminde mycket om hur de låter på skiva och innehöll inte många överraskningar. Det vände när fina ”Wonderful” spelades då Cate le Bon tog sin gitarr och höjde tempot väsentligt.

Spelningen fortsatte generellt i lite högre tempo och de snabbare låtarna nådde lättast fram till mig. Avslutningen var fin med ett härligt instrumentalparti i slutet av ”What’s Not Mine” och långsamma ”Meet the Man”.

Föllakzoid arkivbild
Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto

Australiensiska Tropical Fuck Storm från Melbourne stod på tur på Pandorascenen i samma konserthus. Bandet består bland annat av Garreth Liddiard, nog mest känd från The Drones. Kvartetten gick på scen 21:40, men jag missade de första tio minuterna på grund av kö till den fullsatta lokalen.

När jag lyckades tränga mig in i folkmassan fick jag uppleva en strålande spelning, de skickliga musikerna öste på och fyllde rummet med toner och ljuset följde med på ett fint sätt. Höjdpunkten var ”Soft Power”, ”You Let My Tyres Down” i ett kompakt grönt ljus och den instrumentala avslutningen i vitblixtrande ljus. Wow!

Chilenska krautpsychbandet Föllakzoid avslutade min festival på samma scen en stund senare. Jag har sett dem några gånger tidigare och gillar den chilenska psychedeliascenen mycket med andra favoritband som bland annat Vuelveteloca och Demonauta.

Konserten ägde rum vid Pandorascenen och inleddes halv tolv med att sångaren och gitarristen Domingo Garcia-Huidobro gick på scen ensam. Scenen var mörk och han fick en tändare uppkastad på scenen som han tände och eldlågan svävade i hans hand till tonerna av elektronisk musik. Det var en märklig inledning.

Efter ungefär en kvart kom hans tre medmusiker också in på scenen och inledde en, till stora delar, elektronisk konsert. Jag hade helt missat att Föllakzoid hade släppt ett nytt album och insåg snabbt att detta var något jag inte var bekant med.

Den elektroniska musiken var inte alls lika intressant som Föllakzoids tidigare låtar. Det var som ett helt annat band än det jag har sett tidigare.

Konserten höll på cirka femtio minuter och avslutades med att Domingo Garcia-Huidobro surfade ut på rygg över publiken. Konserten var över och jag lämnade snabbt konsertlokalen. Ungefär hälften av publiken applåderade.

Det blev en oväntad avslutning på årets festival som totalt sett sammanfattas med mängder av fin musik, härliga spelningar i en underbar holländsk stad och massor av glädje.