Vad är det som händer i Australien egentligen? Artister inom en stor bredd av genrer har de senaste tio åren kommit som en flodvåg från Melbourne. En våg som bara vuxit sig högre varje år och längst upp surfar King Gizzard & the Lizard Wizard. HYMNs skribent Krister Bladh tillbringade ett par veckor i Melbourne och Sydney för att känna av i vilken riktning vinden blåser och vad som kommer i kölvattnet.
När jag började skriva om det här ämnet hade jag en ambitiös förhoppning om att faktiskt kunna svara på hur det kan komma sig att det finns så otroligt många bra artister och band från Australien just nu. Tyvärr kommer den här artikeln nog resa fler frågor än den kan ge svar. Jag har intervjuat två musiker som enligt mig varit centrala i det som hänt under här decenniet i Australien.
I år är det 2019 och om jag räknar efter skulle jag kunna nämna fler än 100 artister från Melbourne som är verksamma idag och som skapar intressant musik. Men varför är de så otroligt många? Och varför har det hänt just nu och inte för 10 år sen? Jag var faktiskt i Melbourne för exakt 10 år sedan och har sedan dess följt utvecklingen på avstånd. Nu när var där igen i september kände jag att det var dags att få ned något på papper om frågan.
I Sverige är det inte allmänt känt att Melbourne tillsammans med Los Angeles kanske är världens bandtätaste stad just nu. De flesta européer är mest upptagna av techno och annan elektronisk musik och även om allt det där också finns i Australien håller det inte riktigt samma standard som liknande artister och DJ:s från Tyskland eller Norden. Musik som däremot bygger på traditionellt låtskrivande och har lite mer avancerade texter än mainstreampop finns det dock i överflöd. Och framför allt gör man musik tillsammans – det är få artister som uppträder på en scen helt ensamma. Det finns popband, punkband, hardcoreband, rockband och så vidare i drivor.
The Shifters
Nu har allt fler band också lyckats ta sig från Australien till USA och Europa. Något jag ser som en klar milstolpe är att mina personliga favoriter Parsnip äntligen gjort sin första turné i USA, nu för några månader sedan. Turnén bokades till och med innan deras debutalbum When the Tree Bears Fruit faktiskt kommit ut. De har såklart en amerikansk etikett som backar upp dem, och det är flera internationella skivbolag som just nu verkar smått galna i gitarrmusik från Australien. Inte minst franska Future Folklore och skotska Night School. I år har man verkligen kunnat tala om en invasion i samma stil som 60-talets brittiska invasion i USA. Precis som Parsnip har de flesta banden från Australien det där lilla extra som gör dem speciella. Och gillar man Parsnip är sannolikheten stor att man även kommer gilla ett 20-tal andra band från Melbourne… eller fler.
U-bahn
Även om det estetiskt kan finnas vissa gemensamma referenspunkter att peka på är de stilistiska skillnaderna däremot stora. Strax innan jag besökte Australien spelade både Civic och The Stroppies i Öresundsregionen. Båda från Melbourne, med vitt skilda sound. Och nästa år kommer U-Bahn, The Shifters och Stonefield allihop till Europa. För att undvika ett långt uppräknande av bandnamn som inte säger en något om man inte redan börjat nysta i det garn som är Melbournes musikscen, så låt oss istället ta en närmare titt på vad som egentligen gömmer sig i mitten av denna fluffiga boll.
Att det är så pass stor spridning på banden genre-mässigt gör det ännu svårare att härleda utvecklingen från någon slags ursprung. Det har varit en av förhoppningarna med artikeln och efter intervjuer har jag fått bifall för mina egna teorier. Zac Olsen, som bland annat spelar i ORB, Traffik Island, Hierophants och Night Club – berättar om hur han först fick för sig att spela i ett band.
Zac: – The Frowning Clouds var mitt första band, jag var 15 år gammal då, så det är tretton år sedan nu. Först var vi bara en duo, som var helt och hållet värdelösa och gjorde covers på Velvet Underground och annat liknande. Sen träffade vi några andra ungdomar i skolan, som också gillade gammal musik och därifrån tog det fart. Vi åkte upp till Melbourne och tänkte att vi bara skulle göra en spelning – det var liksom vårt största mål som band. Där vi växte upp fanns det bara dåliga highschool-band som spelade metal, så vi trodde att vi var de enda i världen som gjorde sån här musik. Men så kom vi till Melbourne och upptäckte att det fanns ett par andra band som var inne på något liknande, och såklart Straight Arrows från Sydney. Det kändes bra och i min upplevelse har det hela bara växt lavinartat därifrån. Nu finns det plötsligt massor av grymma band överallt.
Det som Zac berättar om uppväxten i Geelong (en liten stad en timmes färd från Melbourne) bekräftar det som jag själv upplevt: Att det inte finns inte några direkta förebilder till den våg av band som kommit ur Australien. Européer och amerikaner tänker nog ofta på Tame Impala när man nämner Australien. Deras första album kom ut precis 2010, men bandet har egentligen inte influerat så många i Australien. Inte heller King Gizzard som debuterade 2011 har avlat några copycats (förutom kompisbandet The Murlocs då). De startade snarare som ett bluesband, som sedermera har utvecklats och ömsat skinn flertalet gånger – men hela tiden parallellt med utvecklingen i Australien och Europa i stort. Ett tag lät de nog mer som brittiska Toy än någon band från Australien.
Mesa Cosa
Istället har det varit små, till en början okända band, som har mötts och sett en slags spegelbild i varandra. The Frowning Clouds and Straight Arrows är två band som inledde sina banor som garagerock-band, samtidigt som denna genre höll på att bli populär i USA igen, via skivbolag som Captured Tracks, Goner, Trouble In Mind, HoZac, Burger etc. Och innan dem fanns naturligtvis Eddy Current Supression Ring och UV Race. De förstnämnda hyllades i Australien men blev aldrig särskilt stora utomlands förrän de hade slutat turnera. Deras andra album Primary Colours finns i mångas skivhyllor och jag var till och med hemma hos några som hade tre ex i hyllan (alla i kollektivet hade sitt eget exemplar).
Zac: – Eddy Current var en stor inspiration för alla. Jag måste ha varit 16 eller något när de var aktiva. Deras enkla approach, att spela in live på 4-track och att de var en slags ”motvilliga” stjärnor tilltalade mig och säkert många andra. Den sista konserten de gjorde var en arenakonsert i Melbourne och de bestämde sig för att lägga ner därefter, för att de höll på att bli för stora eller något i den stilen. Så den mentaliteten tror jag genomsyrar musikscenen i Melbourne.
Det var egentligen först när Mikey Young från Eddy Current och Dan Stewart från UV Race träffades och bestämde sig för att starta nya gruppen Total Control, som omvärlden verkligen fick upp ögonen för deras musik. Plötsligt var rollerna ombytta, nu var det alla i USA som spelade punk eller postpunk som ville låta som Total Control. Mikey Young har sedan dess blivit världsberömd för sin mastring av en stor mängd DIY-släpp från både Europa och USA. Medan jag var i Melbourne såg jag honom spela två gånger tillsammans med Ooga Boogas – ett band som också funnits i evigheter (och har svenske Per Byström från Cloudberry Jam som trummis). Jag hade gärna velat intervjua Young också men han har ett rykte av att vara någon av en eremit och bor långt utanför stan. Men jag fick i alla fall höra honom spela gitarr genom en fantastisk Goldentone-förstärkare (en australiensisk tillverkare från 60-talet).
Det finns andra musiker som tagit en mer aktiv del i ett hjälpa nya up-and-coming band och en av dem är helt klart Owen Penglis som sjunger och spelar gitarr i Straight Arrows, som själva fortsatt är aktiva. (Lyssna på deras utmärkta album On Top! från förra året.) Han har spelat in många lokala band, men tyvärr var i Sydney alldeles för kort tid för att få ihop ett möte.
En annan viktig förmedlare är Billy Gardner, som bl.a. driver skivbolaget Anti Fade i Melbourne. Precis som Zac Olsen växte han upp i Geelong och blev inspirerad av den lokala musikscenen som återupplivades av The Frowning Clouds. Han bildade Ausmuteants tillsammans med Jake Robertson från just det bandet. Jake hade flyttat in till Geelong från landet och han berättar för mig att han minns det som att det hände mycket i Geelong runt den tiden. När han bodde där spelade han förutom i de banden även i Hierophants, som började som hans och Zacs sidoprojekt. Numera bor de alla i Melbourne och det om inte annat är ett tecken på att många musiker har dragit till Melbourne de senaste åren. Det är fortfarande billigt att bo ute i förorterna och det är även där många av konsertlokalerna ligger.
Ausmuteants blev snabbt populära i USA och Gardner hade släppt deras första kassett på sitt egna bolag, innan de blev upplockade av Aarght! Records och diverse utländska bolag. Detta är en trend som går igen, att musikscenen drivs framår av ett fåtal individer som ser till att det händer saker. Billy har definitivt varit en av dem och idag har han nästan för mycket att göra. Fast på ett bra sätt, som han säger. Förutom att driva ett skivbolag och turnera med Ausmuteants har hela tiden också haft sitt egna band The Living Eyes. Runt samma tid som Ausmuteants och Living Eyes bildades började han också spela in andra bands musik i en enkel hemmastudio. Så här berättar han om Anti Fades början:
Billy: – Jag fick först idén om att göra en samlingskassett men mina kompisars band, som hette New Centre of the Universe. Jag blev mer och mer peppad på idén tills jag tänkte att jag var tvungen att också starta ett bolag för att ge ut kassetten. Medan jag höll på att arbeta med samlingen hade jag redan gett ut fyra kassetter, så samlingen blev mitt femte släpp. Jag fick idén 2011 och kassetten kom ut 2012.
Smarts
När 2012 var slut hade Billy faktiskt redan gjort 13 släpp, inklusive redan etablerade band som just Straight Arrows och The Frowning Clouds. Han hade till och med gett ut en singel av amerikanska punkbandet Useless Eaters, som kom till Australien på turné runt den tiden. Det var också i den vevan jag först hörde talas om skivbolaget och förvånades över hur mycket bra musik de hunnit släppa på bara ett år.
Billy: – Det kändes väldigt lätt, jag gjorde bara en Facebook-sida, satte upp en webbshop och dubbade några kassetter. Det var allt! Idag tar arbetet upp lite mer av min tid, haha. Men all vinyl pressas här i Melbourne, på ett ställe som heter Zenith. Så det är fortfarande lätt på det sättet. Jag kan bara åka dit och hämta allt, det är bara 10 minuter från bil härifrån. Jag kan realistiskt sett få ut en ny skiva på en månad.
Vi ses på ett libanesiskt fik mitt i förorten Brunswick, som är fullt av skivaffärer, vintagebutiker och barer med livemusik. Det låter nästan för bra för att vara sant. Kan det helt enkelt vara så att det bara är lite lättare att bana sin väg som musiker i Melbourne?
Billy: – Skivbolaget var verkligen något som kompletterade det att spela i ett band. ”Här är något som jag kan ge ut min och mina kompisars musik på”. Jag och Mitch spelade i ett band redan innan Living Eyes, som hette The Hideaways – det var nog runt 2007, när jag var 15 år gammal. Vi följde bara i The Frowning Clouds fotspår. Jag och Mitch gick i samma skola som Zac och Daff från The Frowning Clouds och de var två år äldre än oss. Vi dyrkade helt enkelt dem – vi lyssnade på det de lyssnade på och ville göra allt det de gjorde. Det var en stor inspirationskälla. Men vi var så trångsynta: ”om det inte låter 60-tal så suger det”. Vi har lärt oss mycket sen dess haha.
Så sant, så sant. Vad säger Zac Olsen i sin tur om lokala inspirationskällor då?
Zac: – Nej det hade vi egentligen inte. Vi verkligen skitungar när vi var unga och brydde oss bara om The Rolling Stones på 60-talet, garagesamlingar som Pebbles osv. Om det inte passade i den mallen så hade vi inget intresse för det. Vi var nog ganska oförskämda och jobbiga emellanåt. Vår filosofi var ”oss mot alla andra” och vi brukade säga ”ja” till varenda gig, speciellt om det var med ett band vi inte gillade, bara för att ställa till med bråk. Vi hade en gängmentalitet. Jag spelar fortfarande med Daff och Jamie i ORB. Men numera vet vi att den mentaliteten inte är så konstruktiv för en musikscen!
Om man blickar utanför Australiens gränser då?
Zac: – Oh Sees kom till Australien 2010 och efter den första turnén… du vet, det är en av de där klichéerna – de spelade för kanske 20 pers i Geelong och alla de som var i publiken gick och startade nya band efter det, t.ex. Hierophants och King Gizzard. Det hade bare en sjuk effekt på alla, av någon anledning. The Frowning Clouds spelade med dem och när jag såg dem vände det mig fullständigt ut-och-in. Jag hade bara lyssnat på 60-talsmusik fram tills dess. Plötsligt fick jag höra en ny approach som inte var ”sixties” och som jag verkligen gillade. Och det chockade mig. Jag köpte deras platta Help och lyssnade igenom den och tryckte bara på play igen. Av någon anledning hade de en stor effekt på australiensisk musik, speciellt med hänsyn till den höga produktiviteten – att släppa massor av skivor.
Future Suck
Idag är musikscenen i Melbourne allt annat än baserad runt garage-soundet. ORB låter mer som Black Sabbath än Rolling Stones. Så även om det finns vissa gemensamma inspirationskällor, som t.ex. Eddy Current, är de flesta band som är verksamma idag antingen helt unika eller mer inspirerade av 80-talets postpunk och 90-talets bångstyriga indierock. Det vill säga precis samma trender man märker av i Storbritannien och USA. Det har egentligen mer att göra med ett generationsskifte än något som är geografisk specifikt. I år har Anti Fade bland annat släppt album av The Snakes, Exek och Program – nya band som alla rör sig inom dessa genrer. Som skivbolagsägare tänker jag att man måste få en viss insikt över vad som är på gång, då många ju vill släppa sin musik på till exempel Anti Fade.
Billy: – Vi fick förfrågningar redan back-in-the-day, men de har absolut blivit fler till antalet de senaste två åren. Vi har också släppt mycket mer under den senaste tiden, kanske för att det också finns så många fler band nu. Väldigt många band, haha, och de är alla ganska bra. Jag inte säker på vad det beror på. Jag har faktiskt aldrig gett ut något som inte är gjort av nära vänner till mig. I så fall måste jag verkligen älska det! Vi är nog ganska bortskämda här i Melbourne.
Banangun
Det är inte mycket till svar vi får alltså. Hur kan det komma sig att Anti Fade nästan bara har gett ut musik av nya band det senaste året om det bara är deras kompisar som får ge ut skivor på bolaget? The Snakes, Civic, Program, Banangun och Parsnip är alla band som bildats under de senaste 2-3 åren. Svaret är att dessa band allihop består av medlemmar som spelat i ett otal andra band tidigare. Och här börjar vi närma oss ett svar på varför det finns ett så stort antal band i just Melbourne. De flesta musiker jag träffar har minst två projekt de håller på med – ofta ett band som spelar live och något hemmaprojekt som de sysslar med själva när de får tid över. Men det är heller inte ovanligt att folk spelar i upp till fem eller till och med sju olika band samtidigt. Detta beror på att det i varje band är fokus på en specifik medlems låtskrivande. Så om ett band har fyra medlemmar, betyder det att det ofta finns tre andra band där en av de andra har huvudrollen. Lägg till det samarbeten över låtar och du har plötsligt en hel drös nya projekt.
Disco Junk
Just låtskrivandet håller väldigt hög klass i Australien och nästan alla som spelar i ett band gör som sagt egna låtar. Precis som det var för min egen del när jag växte upp, lär sig folk spela ett instrument för att kunna skriva låtar. Och i Melbourne är det heller aldrig för sent att lära sig. Jag mötte flera musiker som inte spelat ett enda instrument förrän de var runt 30. Precis som i Berlin kan man nämligen fortsätta leva som en student även om man är 30 eller 40 år gammal. Går man ut på en spelning mitt i veckan är publiken i alla åldrar från 18 till 60. Vissa musiker är till och med så unga att de inte får komma in på barerna om de inte spelar i ett band som är bokat att spela. Det är ett stort problem för till exempel Bill Twyford som spelar i Disco Junk och nyligen har släppt en singel på amerikanska bolaget Hozac (inspelad av Billy Gardner). Jag såg bandet på The Tote när de hade releasefest för singeln. Där mötte jag också en annan 16-åring som heter Lachie Smith. Han bor i stad fem timmar från Melbourne, men åker in till Melbourne så ofta han kan. Från sitt rum driver han nystartade kassettbolaget Under Heat Records, som redan gett ut musik av Gee Tee och tyska punkbandet Benzin. I Melbourne finns det ett existerade community som han känner sig hemma i och han räknar med att flytta dit så småningom. Zac Olsen är inne på lite samma teori.
Zac: – Jag vet faktiskt inte varför det har blivit så många band här. Det är verkligen en community-grej – folk är väldigt uppmuntrande och har ett positivt mindset. Folk som gör musik i Melbourne eller Australien försöker aldrig bli stora och tjäna pengar. För så många är slutmålet bara ett göra en singel med sina vänner. Det handlar om att ha kul. Det bästa med att spela i ett band är egentligen det första året, efter det blir allt svårare. Svårare att hitta inspiration, hitta nya medlemmar osv. Det fanns också en kultur för det i Australien på 80-talet – det fanns en grupp musiker som hade något de kallade Little Bands. De gjorde en samling med en massa olika band, men egentligen var det samma 10 personer som var med i alla banden. Så de formade ett band, släppte en singel, splittrades och formade ett nytt band. Det kanske har influerat en yngre generation.
Girl Germs
Att det finns ett community märks. Det är svårt att inte lära känna folk efter att ha sprungit på dem flera gånger i veckan på olika konserter. För uppslutningen kring livespelningar är verkligen spektakulär i Melbourne. Även en vanlig söndag eller måndag kan det vara fullproppat på en bar med livemusik. Inte minst på The Tote i stadsdelen Collingwood, där det är livemusik hela veckan, ofta med flera konserter på en kväll. Och med ”konsert” menas ofta en headliner plus 2-3 förband. Rich Stanley från Ooga Boogas är en av drivkrafterna bakom The Tote och har sett till att spelstället blivit en institution i Melbourne. Många nya band gör sin första spelning i deras barlokal (de har dessutom två ordinarie konsertlokaler i huset) och arbetar sig sedan upp mot att bli bandet som står överst på postern. Jag tror att jag var på The Tote minst 6 kvällar under de 10 dagar jag var i Melbourne.
The Barbs
The Tote och en hel del andra lokaler ger också vissa band ett residency, där de gör fyra spelningar under en månads tid (t.ex. varje onsdag) och även står för att ordna förband. Jag fick till exempel möjligheten att se nya hardcore-bandet Future Sucks första residency-kväll, tillsammans med de fantastiska banden Girl Germs, The Barbs och Body Maintenance. Detta gör ganska lätt att få en spelning om man känner andra som spelar i band. Och jag skulle räkna med att 80% av de som var i publiken själva spelar i något band. Dessutom finns det massor av andra spelställen som vill vara som The Tote, eftersom de märker att de faktiskt tjänar pengar på att livemusiken drar mycket folk. The Tote och några andra ställen i stan är också väl ägnade åt endagsfestivaler. Till exempel har både Maggotfest och Weird Place Fest ägt rum nu här i oktober och bara att titta på lineup:en är imponerande. Säkert minst 15 fantastiska band på en dag.
Body Maintenance
På en sådan lineup märker man verkligen också se att det inte bara är i Melbourne banden poppar upp som maskrosor. Det finna många (om än inte lika många) grymma band från Sydney, Byron Bay och ända bort från Perth på västkusten. Från Hobart på ön Tasmanien kommer Slag Queens som precis släppte sitt först album. Low Life, Xilch, Oily Boys, New Age Group, The Baby, Rapid Dye, RMFC, Stone Witches, Liquid Face… är bara några av banden som kom från andra städer för att spela. Mängden spelställen i Melbourne är en annan faktor. Det är väldigt många kvällar som måste fyllas för att det ska gå runt. Bara på The Tote spelar kanske 14 band i veckan. Och även här ser man hur uppslutningen är en helt annan än till exempel i Sverige. I Malmö kan ett band spela två gånger per år och ändå få höra att de ju ”precis har spelat”.
Xilch
Zac: – Man kan i princip spela varje helg i ett år innan folk börjar säga att ”ni kanske giggar lite för mycket”. Med The Frowning Clouds spelade vi nästan varje vecka. Och i Melbourne finns det ett hundratal spelställen. Bara i området runt The Tote finns kanske 15 andra spelställen. Det är vi väldigt tacksamma för!
Det påverkar helt klart kvaliteten på musiken. Att repa och spela regelbundet är ju det som gör att man utvecklas som band och blir inte bara tightare, men lätt kan se vad som funkar inför en publik och inte. I Europa är det mer ovanligt att man spelar icke-släppt material live. Speciellt för lite större artister eftersom de inte vill ha 100 youtube-versioner av sin nya låt när den väl ska komma ut. Dessutom är alla jag band jag sett väldigt glada för att prata efter konserten och höra vad man tycker. Mycket av den här sidan av musikscenen går ju odokumenterad, men om man är intresserad av nya band från Melbourne kan jag rekommendera er att följa till exempel Matt Vogels youtube-kanal, där han regelbundet delar videos av hela live set.
Sunfruits
Att följa band på Instagram är ett annat bra sätt att hålla koll. Många nystartade band finns bara på Instagram, men där de kanske delar vidare stories som andra gjort på deras spelningar. Det känns som att mediet används mycket mer socialt i Melbourne än i Sverige, där det mest är en visuell inspirationskatalog/nedtryckning och en massa memes.
Men vad tror folk om framtiden då? Finns det ingen ände på de briljanta band som dyker upp i Australien varje vecka? Så här säger Billy som nu går på så många spelningar han hinner med, sedan han flyttade till Melbourne från lilla Geelong.
Billy: – Jag kan inte se att det skulle sakta ner på något sätt. Det har varit på gång i 10 år nu och jag tror det kommer fortsätta. Det har byggts upp sakta och det finns en bra grogrund. Det är ett stort mål för många att få turnera utomlands såklart, så det är en stor dragkraft.
Själv tror jag att det i framtiden kommer bli en allt större drivkraft för banden i Australien att använda musiken som ett medel för att få möjlighet att resa utomlands. Vilket är för dyrt för väldigt många. Zac Olsen ska några dagar efter intervjun åka till Europa och spela med med ORB. Han är en av få som har haft turen att få göra det flera gånger.
Zac: – Det är så dyrt att turnera utomlands, det är verkligen svårt. Och det är många som inte kan pga av jobb eller annat.
Gabriella Cohen
Faktum är att något så tråkigt som pengar kan vara en avgörande faktor i musikscenens vitalitet. Det som gör att Australien är ett himmelrike för band kanske dessutom innebär att det är ett helvete på många andra sätt. Att om ingen gör det för en så man fan ta mig själv se till att det händer något. Det är få internationella band som kommer till Australien på sina turnéer. Och omvänt är det svårt att ta sig ifrån kontinenten, speciellt om man inte har ett europeiskt pass.
Just nu verkar det också finns en avsaknad på uteställen som har öppet sent på natten. Det är flera jag pratar med som nämner att flera nattklubbar har lagt ner under de senaste åren och att det är många som saknar ställen att gå ut och dansa på efter 2-3 tiden. Därför kan det mycket väl naturligt ha blivit så att folk går ut tidigare på kvällen och istället går på en fest efter att ha varit på spelning. Det passar även musikerna bra eftersom de då hinner med att köra hem med sin utrustning och sen möta upp sina kompisar. Och i Melbourne pågår festerna ofta över en hel helg, liksom i Berlin eller Barcelona. Att många går ut tidigt en kväll mitt i veckan för att hinna se första bandet som börjar klockan åtta kommer definitivt att inspirera de som vill starta ett band även i framtiden. För det blir plötsligt mycket tydligt att det finns ”utrymme” för mer. Men någonstans tar väl utrymmet också slut?
Zac: – Det är både bra och dåligt att det finns så många band. För att fånga min uppmärksamhet krävs det, i alla fall för mig personligen, att man gör något annorlunda. Att man inte bara försöker göra det bästa Eddy Current-albumet de aldrig gjorde. För 10 år sen blev jag mycket lättare förälskad i ett band. Men jag älskar till exempel J. McFarlane’s Reality Guest.
J. McFarlane’s Reality Guest
Att det finns många band är ibland också en försvårande faktor för de som faktiskt spelar i ett band. Det som är en lyx för lyssnaren betyder att man som musiker verkligen måste visa prov på originalitet och kvalitet om man vill överleva det där första året som band, vilket Zac pratar om. Disco Junk som jag nämnde tidigare i artikeln splittrades till exempel under de två veckorna jag var i Melbourne och återgick till att vara Bills soloprojekt.
Att som musiker redan i den åldern ställas in för den pressen kan lika gärna kväva ett konstnärskap som det kan gynna det. Det beror nog mycket på hur man hanterar konkurrens och stress. Som tur är verkar stämningen i Melbourne fortfarande vara väldigt vänskaplig och man stödjer varandra på gräsrotsnivå. Vad som skulle hända om det nästa år plötsligt fanns 20 nya band som var lika stora som King Gizzard är svårt att säga. Och så länge musikscenen fortfarande mår bra känns det också onödigt att spekulera i.
Jag rekommenderar er att hålla utkik efter The Smarts debutalbum, som kommer ut på Anti Fade nästa år. Både Billy och Jake spelar i bandet och jag såg dem spela som support till punkbandet Paranoias från Perth under min sista kväll i Australien. Här kan ni höra ett smakprov av vad man kan vänta sig av albumet, även om de under denna spelning saknade sin keyboardist. Ett axplock av mina Australienfavoriter kan man höra nästa vecka när HYMN gästar skivbutiken Rundgång i Malmö.
Paranoias
Jag vill tacka alla som gjort denna artikel möjlig: Billy, Jake och Mitch från Smarts, Zac, Dan från Total Control, Bananagun, U-Bahn, Disco Junk, Future Suck, Vampire, Gold Minds, Civic, Bits of Shit, Monnone Alone, Collective Hardcore, Marcus från Sydney och Matt från Melbourne.
