Anti-gospel med Zeal & Ardor på Pustervik

”What if American slaves had embraced Satan instead of Jesus?”

Det är vad Manuel Gagneux frågade sig innan han startade projektet A Spiritual som senare kom att bli Zeal & Ardor. Amerikan-schweizaren började blanda vitt skilda typer av musik och fick med sitt unika uttryck ett stort genomslag med albumet Devil Is Fine (2017). Gagneuxs musik benämndes tidigt som ’avantgarde blackmetal’ men innehåller så mycket mer än vad den beskrivningen har att erbjuda. Efter debutalbumet utvecklades Zeal & Ardor från ett enmansprojekt till ett fullfjädrat band och numera beskriver bandet sig själva mer korrekt: Blues, gospel och soul som möter hårdare musik.

Mest framträdande är gospeln, eller rättare sagt anti-gospeln. Det låter som om någon tagit den kristna kyrkan och vänta upp och ner på den. Med inspiration hämtat från slavhymner presenterar musiken en historia och ett budskap som cementerar en värld som vridits 180 grader syd, alltså verkligheten. Symboliken kunde inte vara tydligare. Emblemet som pryder samtliga av bandets omslag är inte någonting att se upp till, tvärtom. Gagneux yttrade sig väldigt träffsäkert om just den saken efter att åtta fans bränt in symbolen på kroppen under en konsert: ”Du vill inte ha det här märket. Om du vill ha det, är du bara en idiot som apar efter utan att tänka självständigt.”

Detta bör få en att fundera… Marc Obrist och Denis Wagner som sjunger kör i bandet är båda vita män. Detta är inte texten som ska gå till botten med huruvida de bör framföra musik med inspiration från den amerikanska söderns mörkaste historia, men det bör ändå problematiseras. Att Marc och Denis sjunger stämmor i satanistiska slavhymner om panik, rädsla och hopplöst lidande ter sig lite märkligt. Riktigt hur djupt Manuel Gagneux själv har grävt i historien när han skapat dessa låtar är jag inte helt säkert på men med tanke på att han själv ser symboliken i bandets emblem som problematiskt borde väl call & response med hans vita kollegor vara något han ifrågasatt, det känns i alla fall långt ifrån självklart.

Med låtarnas betungande kontext i åtanke är det oväntat att musiken svänger så pass mycket som den gör, emellanåt spelar gitarristen Tiziano Volante nästan funk. Det är en befriande syn att se hur folk i ena stunden dansar för att i nästa låta svetten lacka i moshpiten. Bäst blir det när trummorna jobbar ensamma med Gagneuxs bluesiga stämma, ”Servants”, ”Gravedigger’s Chant” och speciellt ”Blood In The River” blir således spelningens höjdpunkter.

Fredagen på Pustervik är för det mesta ett segertåg där invändningar endast finns mot en malplacerad ”Stranger Fruit” och en ”Devil Is Fine” som inte lever upp till sitt original. Gagneux konstaterar att ett påstående han hört om hur tysta svenskar är inte alls stämmer, vilket så klart gör att åskådarna vrålar ännu högre. Den seriositet och nerv som till en början präglad spelningen mynnar allt eftersom ut i en påtaglig glädje hos både publik och band. Manuel Gagneuxs smilband når ända upp till öronen när Zeal & Ardor slutligen stänger setet med en klanderfri ”Baphomet”.