Tiotalet och festivaldöden

Foto: Nora Lorek/ Rockfoto

Det är temavecka tiotal här på HYMN och idag har turen kommit till Festivalpoddens Caroline Boman Dickson som sammanfattar årtiondet utifrån ett festivalperspektiv.

Jag minns när jag skulle på min allra första festival. Jag var 17 år och för ung för att åka. Tyckte mina föräldrar.

Efter ett kopiöst tjat löstes konflikten diplomatiskt genom att mamma helt sonika fick följa med till vad som gemensamt kom att bli vår första festivalupplevelse; Hultsfredsfestivalen 2005.

Anledningen till att mina föräldrar inte ville släppa iväg mig ensam handlade inte om att de var ängsliga över att jag skulle supa mig dyngrak (det gjorde jag ändå). De föreställde sig festivaler som en våldsam och otrygg plats, där folk slogs och rånade varandra. Men efter mammas festivalbesök var oron som bortblåst.

Tält-festivalbesökare är ju i regel inkluderande, omtänksamma och kärvänliga emot varandra. Dessutom finns både volontärer, väktare och sjukvårdspersonal på ett betryggande avstånd och i ett samhälle där väggarna består av tyg istället för tegel är det betydligt lättare att upptäcka och förhindra en potentiellt farlig situation. Tyvärr verkar varken media eller polismyndigheten bry sig om det. Sveriges festivaler utsattes systematiskt för stigmatisering i form av skräck-rubriker och extrema restriktioner, motigheter och begränsningar kring polistillstånd vilket satte käppar i hjulet för festivalerna under hela 10-talet.

Foto: Nora Lorek/Rockfoto

“Festivaldöden” är ett begrepp som spreds likt en härsken gas under 10-talet, någon gång i takt med att fler och fler svenska festivaler gick i graven. I egenskap av festivalpoddare har jag oräkneliga gånger fått frågan om vad det beror på. Många lyfter tesen om att festivalbesökarna helt enkelt blivit för lata, och överger tälten till förmån för söndersponsrade stadsfestivaler och såpa-doftande hotellrum.

Men riktigt så enkelt är det inte, vill jag mena. När en zonar ut över ett tioårs-perspektiv så blir det tydligt att det inte finns någon röd tråd eller stark gemensam nämnare. Det är en rad olyckliga omständigheter, en blandning av arrangörs-hybris, sensationsjournalistik och vad som närmast kan beskrivas som en häxjakt från polismyndigheten, som är de största bovarna i dramat.

För att skapa en tydlig överblick så tänkte jag bryta isär festivalsverige under 10-talet i mindre beståndsdelar. År för år, med fokus på renodlade campingfestivaler och då enkom de sex största och mest utmanade festivalerna för decenniet; Hultsfred, Arvika, Emmaboda, Bråvalla, Siesta och Peace & Love.

2010

29 juni möts de 5 000 personer som köpt biljett till 2010 års Hultsfredsfestival av beskedet att festivalen, som skulle fyllt 25 samma år, ställts in, på grund av för skrala biljettintäkter. Runt 2 000 tappra festivalsjälar dyker ändå upp och tältar tillsammans under de dagar festivalen skulle ha ägt rum.

15-17 juli går den sista Arvikafestivalen av stapeln. Festivalens besökarantal har under de senaste åren ökat successivt, inte minst 2009 då Depeche Mode drog rekordsiffran 22 500 besökare till området (i jämförelse med 2008 års 18 000). Årets siffra landar dock på 15 000, en klar försämring i jämförelse med fjolåret.

Samtidigt som publiken sviker såväl Hultsfred som Arvika så gör Peace & Love-festivalen ett av sina bästa år, någonsin. Över 42 000 personer står i publiken när Jay-Z ställer sig på Utopscenen.

Emmabodafestivalen 2.0 tuffar på med sitt nya koncept, att satsa på dansmusik istället för indie. Och med namn som Crystal Castles på postern, visst, men Makthaverskan, Hästpojken och Deportees vittnar ändå om att indiepoppen fortfarande var med i leken.

Hässleholmsfestivalen Siesta har vuxit från drygt 1 200 besökare vid starten 2003 till runt 10 000 per år. 2010 spelar bland andra Hives och Röyksopp och det blir sista året de kör sin vanliga första helg i juni.

Sammanfattning: Att räkna med att Babyshambles och In Flames skulle dra lika mycket folk till Arvika som Depeche Mode kan tyvärr inte ses som något annat än en gigantisk felbedömning. Hultsfreds tapp av 19 000 besökare är tragiskt men en får inte glömma att Peace & Love ökade sitt besökarantal med 10 000 från föregående år och att Emmaboda sålde slut på sina ca 9 000 biljetter.

Foto: Jonath Mather/Rockfoto

2011

Den 2 februari släpps nyheten att Hultsfredsfestivalen återuppstår, nu med tyska bokningsbolaget FKP Scorpio som arrangör. Vädergudarna bjuder på regn, publiksiffran når med nöd och näppe över femsiffrigt och tveksamheten till att festivalen nu är under ny regi hänger i luften. Morrissey vädrar kött och stänger en barbeque-vagn under sin konsert.

Front 242, Röyksopp och Aphex Twin räcker inte för att rädda Arvikafestivalen efter fjolårets tapp. De ställer in och ansöker om konkurs.

Peace & Love bokar Bob Dylan och säljer slut på sina 50 000 biljetter flera veckor innan festivalen äger rum.

Emmabodafestivalen växer sakta men säkert. 9 900 biljettköpare innebär slutsålt även 2011 och besökarna dansar vidare i neon i fyra dagar istället för tre till bland andra Slagsmålsklubben och Infected Mushroom.

Siesta byter datum och slår besökarrekord 2011 när Håkan Hellström, The Ark och Sahara Hotnights finns bland de större namnen.

Sammanfattning: Peace & Love är fortsatt störst och lyckas med att håva in den breda publiken med framstående namn. Emmaboda fortsätter fokusera på helheten, camping och gemenskap. Hultsfred får en knackig nystart med en arrangör som förvisso förstår logistik men enligt många inte lyckas förvalta den genuina känslan.

2012

I Hultsfred kör Cardigans sin Gran Turismo-platta från början till slut och The Cure spelar tills solen går upp. Besökarantalet klättrar en bit från fjolårets, det rapporteras om 16 500 sålda biljetter.

Peace & Love bokar Rihanna; en spelning som får ett milt sagt svalt mottagande, inte minst när hon verkar få för sig att hon är i Norge. De säljer snudd på lika många biljetter som ifjol; 48 000 st, och är fortfarande överlägset Sveriges största festival. Trots det blir festivalen ingen ekonomisk succé, skall det visa sig.

Emmaboda förlänger festivalen till fem dagar och fortsätter med elektroniska bokningar såsom Nause och Soulwax (som tyvärr ställer in).

Siesta tampas med besvär. Man lyckas inte knåpa ihop ett program som går att jämföra med Sveriges övriga festivaler. Vädret sviker och trots en försiktig budgetering går man ändå back.

Sammanfattning: Ett år som vare sig bjuder på överraskningar, skrällar eller skandaler i form av bokningar eller utomordentligt låga besökarsiffror. Dock är det upptakten till både Siesta och Peace & Loves kommande nedläggningar. Mest anmärkningsvärt är att Peace & Love som är snubblande nära att nå slutsålt ändå tampas med ekonomiska bekymmer.

Foto: Kajsa Ekström/Rockfoto

2013

FKP Scorpio, som under två år har gjort ett hyfsat jobb med att bygga upp förtroendet som Hultsfreds-förvaltare, tar ett beslut som ska komma att skaka om festivalsverige i grunden. De plockar upp Hultsfredsfestivalens varumärke med en metaforisk lyftkran och släpper ner… utanför Stockholm. Varken Portishead, Band of Horses eller Fatboy Slim kan släta över ett sådant övertramp. Festivalen skrivs ner, både före, under och efter festivalen och behöver jag skriva att besökarantalet dök i botten? Hejdå Hultsfred.

Peace & Love ställer in 2013 års upplaga. Efter att ha sålt knappt en femtedel av tidigare års biljett-antal kastar Borlängefestivalen in handduken och Depeche Mode, Håkan Hellström och Pet Shop Boys får stanna hemma.

Emmaboda tuffar på (börjar nästan bli tjatigt att skriva). Den stadiga publik-skaran dansar till Benny Benassi, Lilla Lovis och Rebecca & Fiona.

Enter: Bråvallafestivalen! Återigen sitter tyska jätten FKP Scorpio bakom spakarna, nu i färd med att lansera en ny mega-festival i Norrköping. Det går bra – med bokningar som Avicii, Rammstein och Green Day säljer man biljetter i rasande fart och målsättningen 40 000 biljetter passeras dansande enkelt – över 50 000 besökare landar man på. Bland besökarna klagas det dock på logistikbrister – för lite vatten och för få toaletter är ett par av de faktorer som inte fungerar, enligt besvikna festivalare.

Siesta fortsätter tyvärr sin negativa spiral och tvingas ställa in bara en dryg vecka före festivalstart.

Sammanfattning: Rent intellektuellt begriper jag idén att flytta en festival närmare där det finns folk. Synd bara att ingen kunde tala om för beslutsfattarna att när hela andan kring en festival bor i ett visst område, så måste den stanna där. Gällande Peace & Love vs. Bråvalla vet vi ju vilken festival som i skrivande stund lever och frodas – men det var ärligt talat vansinnigt odräglig stil att lägga Bråvalla exakt samma helg som Peace & Love. Det finns också något tragikomiskt i att alla som hade biljett till Siesta erbjöds att köpa Peace & Love-biljett för halva priset. När de också gick i graven gjorde Hultsfred Stoxa ett försök att locka till sig fler besökare genom att erbjuda samtliga som hade biljett till Siesta eller Peace & Love att gå gratis – inte ens det nappade de på.

Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

2014

Borlänge kommun vaknar till liv och pitchar in lite pengar, och Peace & Love klättrar återigen in på Sveriges festivalkarta där den fortfarande befinner sig. Däremot halkar den ur denna rapportering i och med att den nu inte längre är en renodlad campingfestival.

Emmaboda bokar Basshunter och Günther blandat med creddiga elektroniska akter och befäster sin plats som en trygg punkt i en i övrigt rörig festivalvärld.

Blixten slår ner på Bråvallas festivalområde. Chip-betalsystemet krånglar så besökarna kan vid flertalet tillfällen inte handla mat och öl men Kanye West och M.I.A imponerar. Besökarantalet skall inte ha svikit fjolårets festivaltörstande skara – 56 000 rapporteras ha köpt biljett. Sammanlagt anmäls tre våldtäkter i samband med festivalen varav en skall komma att bli omskriven, dock inte förrän 2016.

Siesta återuppstår i en mindre upplaga med bland andra Icona Pop och Timbuktu, dock blir det bara denna gång innan föreningen som arrangerar festivalen går i konkurs.

Sammanfattning: Ytterligare ett mellanår där de festivaler som återstår håller sig kvar utan sviktande försäljningssiffror.

2015

Emmaboda slår publikrekord med 11 300 biljetter, och artister som Silvana Imam, Dr Bombay, Maskinen och Little Jinder står på scen. 92 narkotikabrott anmäls under festivalen.

Det ryktas om att Bråvallafestivalen tampas med dalande biljettsiffror. Arrangören hävdar att de sålt nästintill lika bra som föregående år men det ser glest ut, enligt medier och besökare. Robbie Williams, Muse och Calvin Harris headlinar.

Sammanfattning: Det som Bråvallafestivalen tyvärr missar är att bygga en klar profil. Det finns ingen röd tråd i bokningarna utan det spretar hejvilt. Det behövs för att hålla kvar en festivalpublik, att man känner en tillhörighet.

2016

Emmaboda drar återigen mellan 11 000 och 12 000 besökare. Över 160 narkotikabrott anmäls och polisen rapporterar om att de upplever en avsaknad av resurser. Som mest har det tydligen varit 12 poliser inne på festivalområdet samtidigt. På scen står bland andra Norlie KKV, Elliphant och Dr. Alban.

Bråvallafestivalen lockar med Veronica Maggio, Tenacious D och The Sounds. Fem våldtäkter anmäls under festivalen, bland andra två mitt i publikhavet. Besökarantalet är luddigt, precis som föregående år. Festivalen rapporterar mastodontsiffror men utan att förklara närmare hur de har räknat.

Sammanfattning: Detta år händer något i medierna. Bråvalla och Emmaboda får var sin massiv stämpel på sig – som våldtäkts- respektive knarkfestivalen. Det går knappt att hitta en enda festivalrapport som inte tar upp detta; dock mängder av artiklar som enkom behandlar, analyserar och rapporterar om drogerna och övergreppen.

Foto: Nora Lorek/Rockfoto

2017

Emmabodafestivalen klassas som “en särskild händelse” av polisen (andra exempel på särskilda händelser är terroristangrepp, bombhot och större olyckor), närmare 100 poliser är på plats. Åldersgränsen till festivalen höjs till 16, antalet misstänkta fall av narkotikabrott är 384 stycken. Darude, Hov1 och ODZ är några av de större affischnamnen.

Bråvallafestivalen jobbar fram nya rutiner och ökar resurserna för att komma till bukt med övergreppen. Håkan Hellström, Henrik Berggren och Bamse och hans vänner står på scen. Det rapporteras om ett stort tapp i besökarantal, flera tusen färre än föregående år. Innan festivalen ens är slut går de ut med att 2018 års Bråvalla inte blir av, med hänvisning till de många övergreppen. Sammanlagt anmäls fyra våldtäkter plus 23 fall av sexuellt ofredande och ett fall av sexuellt tvång.

Sammanfattning: De många skriverierna om sexuella övergrepp och droger fortsätter, men delas fortfarande upp på så sätt att Emmaboda får stå till svars för drogerna och Bråvalla för övergreppen. Att 97 fall av ringa narkotikabrott anmäls på Bråvalla trots att de inte har i närheten lika stora polisresurser på plats som Emmaboda nämns bara i marginalerna. Emmabodas fyra anmälda våldtäkter (trots en enorm polisstyrka på plats) når heller inte samma mediala proportioner som Bråvallas. Det är drogerna som skapar klick och därmed också de stora rubrikerna.

2018

Emmabodafestivalen sätter 18års-gräns och klassas återigen som en särskild händelse av polisen som fördubblar sin styrka på årets Emmabodafestival. Det är alltså 200 poliser på plats. Ca 2% av alla som befinner sig på festivalområdet är poliser. Man fördubblar dock inte antalet anmälda narkotikabrott utan landar på 463 stycken. Många besökare känner sig obekväma av det höga antalet poliser. Markoolio, Roger Pontare och Kornél Kovács hör till headlineakterna. 2018 års Emmabodafestival blir den sista.

Bråvalla meddelar att den tilltänkta pausen i själva verket blir en nedläggning, trots ett tioårskontrakt med Norrköpings kommun. Det visar sig att internationella stadsfestivalen Lollapalooza Stockholm skall äga rum samtidigt som 2019 års Bråvalla var planerad att genomföras.

Sammanfattning: Dödsrycket för såväl Emmaboda som Bråvalla. Annus anus. På höstkanten släpper Polismyndigheten och Emmaboda-arrangörerna ungefär samtidigt nyheten om att 2019 års festival inte blir av. De får helt enkelt inte polistillstånd att genomföra festivalen.

2019

Inget Emmaboda, inget Bråvalla.

Sammanfattning: Stadsfestivalerna har tagit över. Ingen vill campa längre. Eller?

Foto: Nora Lorek/Rockfoto

Jag skulle kunna skriva en roman om varför det är så otroligt onödigt att både Emmaboda och Bråvalla slutade som de gjorde. Jag skulle kunna argumentera i timmar om varför det är så fruktansvärt orimligt att något som bör klassas som ett samhällsproblem – att människor våldtar och brukar droger – blir arrangörernas problem bara för att det äger rum även på festivalerna.

Naturligtvis slutar inte folk våldta och ta droger bara för att festivalerna lägger ner – de fortsätter, men någon annanstans. I sina hem, där de är mycket svårare att nå fram till. Och visst, 463 narkotikabrott på en festival om ca 10 000 besökare ÄR mycket. Det är dock inte jättekonstigt att det blir många anmälda narkotikabrott när det är 200 poliser på plats.

Vi som var på Emmaboda 2018 kunde se hur poliserna grep tag i var och varannan person som satt och var sega i sitt camp om dagarna, drog ut dem i den stekheta solen, bort från sina vänner, för att drogtesta dem. För att de såg trötta ut. På en 30 grader varm festival! Det var som ett löpande band av piss-testande. Inte särskild värdigt, men nog så effektivt, och det var tydligen det allra viktigaste.

Lek med tanken att det hade varit 1000 poliser på plats för att drogtesta var och varannan besökare på Bråvalla. Då hade deras anmälda narkotikabrott skjutit i höjden! Gör samma sak på en hemmafest i Djursholm. I ett VIP-rum på Stureplan. Men nu var det dags för Emmabodafestivalen att klämmas åt. Arrangörerna anklagades och ställdes som ansvariga för att åtgärda problemet och fick tillsätta oerhörda ekonomiska resurser för detta.

Bråvalla, som 2014 för övrigt hade 170 anmälda narkotikabrott utan att polismyndigheten verkade så mycket som höja på ögonbrynen, beskylldes däremot för det höga antalet våldtäkter – som inte ens var märkbart mycket högre än övriga festivalers. Naturligtvis borde siffran ligga på noll, men en positiv effekt blev att fler valde att anmäla, i synnerhet sexuellt ofredande, vilket de annars kanske inte ens tänkt på som ett brott. Ändå skuldbeläggs festivalen.

Foto: Elin Bryngelson/Rockfoto

Och resten av festivaldöden? Som sagt, många faktorer. Ekonomiska faktorer; att missbedöma vissa akters dragningskraft, få hybris när det går bra och strunta i att stoppa undan pengar till kris-år utan bara satsa på att öka. Konkurrens – festivaler som slår ut varandra, kanske i tron att det bara kan finnas en. Något som Emmaboda och Hultsfred dock motbevisade under den tiden de samexisterade. De samarbetade med varandra, planerade för att båda skulle kunna få finnas till. De bytte till och med datum med varandra ett år!

Så vad krävs? Tålamod. Det tar tid att bygga upp en riktigt bra festival. Det är inget sätt att tjäna snabba pengar. Det krävs hjärta, en kärlek till festivaler, för att man ska lyckas hitta kärnan som gör att besökarna känner stolthet och glädje i att tillhöra gemenskapen, och återvänder med sina tält, år efter år. Såsom både Hultsfred och Emmaboda lyckades med.

Och polismyndigheten måste komma över sina fördomar om festivaler och se dem för vad det är – en mötesplats där musik står i fokus och alla bara vill vara glada och ha roligt. De kanske skulle göra som min mamma gjorde 2005, åka på en festival själva och uppleva glädjen och gemenskapen. Varmt välkomna att följa med till Roskilde nästa år, alla Sveriges poliser! Men lämna uniformen hemma.

Min förhoppning är fortfarande att det finns eldsjälar där ute som kommer orka hålla ut, att några av de eminenta småfestivalerna där ute ska få växa och frodas och till slut bli lika stora som sina föregångare, så 20-talet kan bli återuppbyggnadens decennium för campingfestivalerna. För, och detta säger jag naturligtvis helt opartiskt, campingfestivaler är faktiskt det bästa som finns.

Foto: Nora Lorek/Rockfoto