Foto: Juri Hiensch
HYMN är på plats på Le Guess Who?-festivalen i Utrecht, Nederländerna. Läs Kristoffer Nilssons torsdagsrapport.
Det var en kompaktgrå himmel och regn när jag kom fram till Amsterdam. Men den korta tågsträckan till Utrecht bjöd ändå på vacker utsikt och några ägretthägrar på ängarna och väl framme i Utrecht hade regnet upphört och molnen höll på att skingra sig.
Det var dags för dem trettonde upplagan av festivalen Le Guess Who? och startfältet var väldigt starkt. Denna festival är fantastiskt skicklig på att bjuda på ett väldigt brett utbud och om jag ska försöka mig på att beskriva den, musikaliskt sett, så skulle jag säga att man tar en dos av Clandestinofestivalen och rör runt den med Stay Out West och toppar den med någon europeisk festival med inriktning på psychedelia. Det betyder med andra ord musik från hela världen och massor av olika genrer.
Festivalen kretsar mycket kring det pampiga konserthuset TivoliVredenburg, men det förekommer även spelningar på åtskilliga klubbar, kyrkor och teatrar ute på stan och i industriområden.
Amerikanska Kali Malone, numera boende i Sverige, inledde min festival i Grote Zaal halv åtta. Det var mycket folk i konsertsalen och dunkel belysning. Orgeln stod bakom scenen, vid en nödutgång, och jag hamnade högt upp på läktaren. De långa orgeltonerna fyllde rummet och det tog ungefär tjugo minuter innan jag hamnade i en bubbla av stillhet och lugn. Orgelkonserten höll på drygt en halvtimme och var av flera anledningar en perfekt start på festivalen. Jag lämnade Grote Zaal med en varm känsla och ett stort lugn.
Tyska Caspar Brötzmann Massaker stod på tur på Rondascenen i TivoliVredenburg och det kan nog beskrivas som raka motsatsen till föregående konsert. Caspar Brötzmanns gitarr dånade fram och lät stundtals inte olik Jimi Hendrix, inga jämförelser i övrigt.
På scenen fanns även en basist och en trummis som hjälpte till att skapa den kompakta ljudbilden. Med ett vackert rött ljus och rök som ramade in scenen var det en intressant konsert i inledningen, men över tiden blev det lite för monotont och det var för lite variation i ljudbilden.
Arkivbild Gruff Rhys. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Under 1990-talets glansdagar spelade Gruff Rhys med det strålande bandet Super Furry Animals. Det walesiska bandet gled med i dåtidens Britpop-mania även om de kanske inte riktigt spelade britpop. De återförenades 2015 och jag hade förmånen att se dem under Liverpool International Festival of Psychedelia 2016.
Pandorascenen i TivoliVredenburg är min favoritscen i konserthuset. Det är den scen som mest påminer om en rockklubb. Ett trumset stod till vänster på scenen och en stol till höger och kort därefter kom de båda musikerna in på scenen. Gruff Rhys hade med sig en hög med skyltar med olika budskap som till exempel ”APPLAUSE” och ”LOUDER” och det var ganska kul. Han fick snabbt med sig publiken med sina skyltar.
En film startades på den stora duken bakom scenen och konserten inleddes med ”Pang!”, det vill säga titelspåret från senaste plattan. Det lät bra och hela första halvan hämtade låtar från den plattan. Det blev en mysig stund även om det inte alltid synkade mellan musikerna. Höjdpunkterna under konserten var ”Eli Haul” som bjöd på en tänkvärd, animerad filmsekvens där isbjörnar vandrade framför stora oljepumpar i skymningsljus och ”Dididigol”. Konserten avslutades med att Rhys visade upp en del skyltar och avslutade med en skylt med texten ”Don’t follow signs”.
Postrockarna i Earth stod på tur på Rondascenen. De har släppt ett tiotal album sedan början av 1990-talet och det senaste albumet, Full Upon Her Burning Lips, släpptes tidigare i år. Jag såg dem senast under All Tomorrow’s Parties-festivalen som kurerades av Jeff Mangum i Minehead i England 2012 så det var ett tag sedan.
Denna kväll var Earth en trio med två gitarrer och trummor och som vanligt med Dylan Carlson i täten. De tre musikerna inledde med ”Cats on a Briar” från senaste plattan en stund före midnatt och det röda ljuset skapade en vacker inramning till den stora och mäktiga ljudbilden. Det blev en härlig stund som tog slut vid halv ett.
Earth hade bjudit oss på en resa i det vackra gränslandet mellan drone metal och postrock och en av hela kvällens höjdpunkter var när ”Old Black” rullade fram som en ångvält genom konserthuset.
Utanför konserthuset glittrade kanalerna i lyktstolparnas sken och stjärnorna glittrade på den mörka hösthimlen. Utrecht vilade och den första festivalkvällen under Le Guess Who? höll på att ta slut.
