”Vaporwave är död!” Så löd det i flera artiklar från 2016 som handlade om den abstrakta musik- och konströrelsen som tog fart sex år tidigare genom olika digitala plattformar.
Som den första internetbaserade musikgenren, utan något tydligt geografiskt ursprung, med anonyma artister och aktörer blev Vaporwave snabbt ett globalt mysterium. Men, som för det mesta kopplat till internet, blev sensationen inte långvarig. Fram till att fans dödförklarade genren till följd av dess växande popularitet berättade musiken inträngande om vår samtid.
Allt startade 2010, när två album utan någon direkt koppling till varandra släpptes på nätet. Dessa började diskuteras genom plattformar som Bandcamp, Reddit och Tumblr. Den elektroniska och experimentella artisten som gick under alter-egot Chuck Person klippte ihop samplad musik från 80-talet, paketerade om den, saktade ner tempot och loopade långsamma stycken. Detta kombinerades med James Ferraros album Far Side Virtual med teman som speglade globalisering och en snabbt växande internetkultur.
Först betraktades verken som en ironisk utbyggnad av mikrogenren Chillwave. Ett gäng fans, besatta av nostalgisk internetkultur utarbetade de två albumen tillsammans med memes som liknade moderna tolkningar av pop art. Dessa bestod av kollage och videor föreställande antika statyer, tidig digital grafik, pixlar, glitch art, japansk kultur och skrift, bisarra 90-tals reklamer och digitala tropiska landskap – likt de tropiska miljöer som går att hitta i tv-spelet Grand Theft Auto.
I samband med att en annan pionjär under synonymen Hong Kong Express startade Dream Catalogue föddes ett konceptuellt sidospår av genren. Sidan är en del av Bandcamp och består av en stor variation av Vaporwave med tillhörande mikrogenrer. På hemsidan kan du, för en autentisk upplevelse införskaffa musiken på kassett som är det mest eftertraktade formatet.
Estetiken som är ett kärnbegrepp i rörelsen och som av någon anledning betecknas ”a e s t h e t i c s” har genomgått en drastisk utveckling: från att vara lekfullt kritisk och tillbakablickande på 80- och 90-tals konsumtionskultur till att skapa seriösa narrativa sound och futuristiska koncept med den samhällskritiska undertonen i behåll.
Namnet Vaporwave kommer från Vaporware som är en prototyp av en produkt inom datorindustrin som annonseras men aldrig släpps. Dessa koncept ersätts av nya, glöms bort och lever vidare som spöken i en alternativ, digital idévärld. Ordet är också inspirerat av Karl Marx term ”waves of vapor”, en metafor för kapitalistiska konsekvenser i samhället där ”allt som är fast förflyktigas”.
Hur låter då detta? Ibland ger ljudbilden ett intryck av att vi befinner oss i en dimma av nostalgiska, spöklika miljöer, som ekon från vår media- och konsumtionskultur. Mallsoft använder flitigt reverb av samplad Muzak, tagna från köpcentrum någonstans i Amerika eller Japan under nittiotalet. I andra fall kan musiken vara melodiös och funkig. Samtidigt kan du i den konceptuella utvecklingen gå på dystopiska rave i framtiden, lyssna in på delfiners drömmar eller befinna dig i en androids medvetande.
Den röda tråden är luddig men går att hitta i musikens fascination av buggar som ofta repeteras i form av distanserade loopar. Vaporwave- och hiphop-artisten som bland annat går under artistnamnen Snövit och DJ Swedbank uttryckte i en intervju att ”det låter som att doppa musiken i filmjölk”. Vi får en känsla av att någonting är fel som när en skiva hackar eller en bild är suddig. Tvetydigheten i vad som förmedlas kan ibland vara förvirrande. Samtidigt som Vaporwave kritiserar samhället så omfamnar den också den moderna kulturens estetik. Det blir till skildring utan försköning.
Buggar påminner oss om det sköra i våra digitala system, främmande krafter som vi inte kan styra över. Det är något vackert och hemsökt över detta. Är det digitala på väg att bli allt mer autonomt? Eller har vi blivit drabbade av föreställda konspirationsteorier inspirerade av science fiction? Oavsett vilket skildras musiken genom nästintill cinematiska upplevelser som pendlar mellan Black Mirror och Blade Runner. Buggarna representerar replikanter, beställningsjobb som vi inte längre vill ha men som med sitt medvetande gömmer sig i cyberspace för att inte upptäckas men ibland kommer upp till ytan.
Punkrocken som växte fram under mitten av 70-talet var en reaktion på kapitalism och möjligtvis den progressiva rocken. Ljudbilden var, till skillnad från tidigare, opolerad och signalerade en värld av skräp. Med en do-it-yourself-attityd blev det enklare för amatörer att utforska musiken och därmed en mer demokratisk rörelse. Proffsmusiker som följde regelboken och tog sig själv på för stort allvar förbiseddes och kallades pretentiösa. Det handlade istället om att avskalat skildra vad som hände runt omkring dem.
Liknande filosofi hittar vi hos Vaporwave. Substansen i musiken ger uttryck av ’världens onödiga skräp’, saker vi inte behöver. Det är kritik av kapitalism och populärkultur där allt är ytligt och presenteras genom filtrerade fasader som lajks, Kardashians, Fiji-vatten och allt annat som överproduceras både online och i den fysiska världen. Det låter medvetet smutsig och oredigerat och blir därmed en oklanderlig samtidsskildring.
Det har länge argumenterats för att musik bör existera utanför konceptens ramar. Musik utan motiv behöver inte förklara eller framställa sin samtid. Vaporwave är kanske inte den första att motbevisa detta, men gör det väl genom sitt berättande som är atmosfäriskt förförande och hänsynslöst rått.
Vaporwave utmanar vårt förhållande till hur elektronisk media ska låta och se ut genom att utplåna många normer och föreställningar. Den fabricerade framställningen tvingar oss att känna igen det oigenkännliga i det som är ständigt närvarande: tomheten och distansen från verkligheten i takt med den moderna teknologins uppsving. Vilken är vår plats i framtidens digitala värld? Vad är verklighet? Det är frågor som Vaporwave försöker illustrera men inte nödvändigtvis ge svar på.
Under loppet av fem år har vi kunnat bevittna en digital artefakts livsspann. Något som började med en liten grupp människor som genom forum reflekterade över internetkulturen blev till en estetisk rörelse som gick över till existentiella, komplexa och genomtänka narrativ. Internet tillåter oss att vara bisarra och nischade eftersom (nästan) allting är tillåtet. Spöken av människors digitala rester lever kvar någonstans bland universums alla ettor och nollor och bildar fusioner av intermedial internetestetik.
Så är Vaporwave verkligen död eller ständigt närvarande?
