Hur Janelle Monáe blev funkens nya ledstjärna

Dog funken som annat än en nostalgisk musikform den 21 april 2016? Det var då jag satt på Beer Ditch i Malmö och skulle vara med i ett quiz när ett meddelande på min telefon sa ”har du hört att Prince är död?”.

Det hade jag inte gjort men bara några minuter senare fick jag gå hem för Expressen ville ha med mig i direktsändning för att prata om hans bortgång. Jag fick ingen tid att förbereda mig men lyckades trots både sorg över att min största idol gått bort och rampfeber för att jag inte direkt är van vid direktsändningar att få fram att framtiden är säkrad. Och det beroende på egentligen en enda artist.

Låt oss backa klockan några år. Prince turnerar och visar att han är lika bra som någonsin, James Brown är död sen länge, Sly Stone lever men inte så mycket mer, Stevie Wonder har knappt gjort någon relevant musik sen tidigt 80-tal och George Clinton reser runt på sin evighetsturné med jättebandet Parliament-Funkadelic. Förvisso bland det mest underhållande som går att se på en scen men så har det varit sen 70-talet. Och även om det finns en hel del kul spår på Funkadelics First Ya Gonna Shake The Gate (2014) så är det inte direkt George Clintons uppgift att svara för funkens utveckling och framtid.

Vilken tur då att hon steg ner från himlen en dag i maj 2010. Det var nämligen då Janelle Monáe på allvar presenterade sig för världen med sitt debutalbum The ArchAndroid. Hon hade förvisso släppt EP:n Metropolis: Suite 1 (The Chase) redan 2007 men det var i princip ingen som hörde den när den kom så vi kan bortse från den tills vidare. Notera dock titeln på EP:n – Janelle hade redan planerat temat på sina kommande skivor. Här har vi en som tyckte det var viktigare att följa sin vision än att ta första, bästa genväg till stjärnstatus.

The ArchAndroid är både retro och fullständigt nyskapande. Skivan är lång men ändå sammanhållen via ett något bisarrt sci-fi-tema där Janelle spelar superhjältinnan Cindi Mayweather, en android som reser tillbaka i tiden. Men det är musiken som är viktigast. Låtarna går in i varandra och ger en få tillfällen att andas. Öppningen med ”Dance or Die”, ”Faster” och ”Locked Inside” ger en känsla av att vara ute på en alldeles för snabb träningsrunda, sen kommer hitsen ”Cold War” och ”Tightrope” och knäcker en fullständigt medan andra halvan av skivan mer rör sig i något lugnare, filmiskt influerade ljudlandskap.

Det är egentligen ren galenskap, men det är helt fantastisk galenskap. I mixern hittar vi soul, funk, hiphop, dansant rnb, pop och filmiska influenser på ett sätt vi aldrig hört förut. Kanske att Outkast har rört sig i liknande ljudlandskap ibland, men Janelle låter ändå unik på grund av sina vokala kvaliteter.

Om man bara lyssnat på Janelle Monáes mest kända låtar så kan man få för sig att hon är en rnb-sångerska i samma skola som Rihanna eller Beyoncé, men med betydligt större personlig integritet. Avseende integriteten stämmer det – Janelle Monáe skyltar sällan med sitt privatliv, men annars så ligger essensen i The ArchAndroid mycket närmare Stevie Wonders episka 70-talsalbum och självklart Prince. Genrer är inte viktiga, men roliga att experimentera med, och om musiken säljer är det minst viktiga.

I augusti 2011 hade Prince en egen tvådagarsfestival på Amager i Köpenhamn. Bland de som han bjudit in att spela fanns Janelle. På efterfesten på Amager Bio under andra natten stod de tillsammans på scen. Och det var där jag insåg att här står His Royal Badness med sin tronföljare. Även om jag rent musikaliskt nog haft större stunder på spelningar – de jammade ganska friskt – så är just den stunden en som alltid kommer tillbaka till mig. Hur de båda tittade beundrande på varandra och Prince blick sa ”you’re the real deal, Janelle” och Janelles ögon svarar med ”Thank you Prince, you are not too bad either”. Janelles scennärvaro är 100% och trots Gud bredvid sig så visade hon inga mindervärdeskomplex. Här stod två stjärnor sida vid sida. Den ena legendarisk, den andra nyss tänd.

Janelles egna spelningar hade också låtit tala om sig. De var mer av allt. Med ett 15-mannaband innehållande blåsare, stråkar och dansare klädda i svart och vitt charmade hon allt som kom i hennes väg. Spelningarna följde Prince vision om ”real music by real musicians” och slutade alltid med komplett galenskap i upp till kvartslånga versioner av ”Come Alive (War of the Roses)” från The ArchAndroid. Dessa spelningar – jag såg flera – är några av mina absoluta livehöjdpunkter från det senaste decenniet. En åsikt jag är långt ifrån ensam om. Hon var så bra att hon är en av få som fått spela på Roskildefestivalen två år i rad, något som arrangörerna annars vill undvika. Klippet nedan är definitionen av total underhållning. Och skriket vid 2:23 är modern musikhistoria.

I september 2013 släpptes uppföljaren The Electric Lady, den tredje och avslutande delen i Janelles sci-fi-influerade triologi. Jag recenserade den då och gav den 9/10 vilket jag ångrar idag eftersom det är decenniets mest självklara fullpoängare. Upplägget är inte olikt det från The ArchAndroid med några tydliga hits som fyller dansgolv på första halvan och en mer konceptuell andra halva. Allt tematiskt sammanhållet med låtar som flyter in i varandra och några korta avbrott från den fiktiva DJ Crash Crash.

Med ökad popularitet så kommer gästartister krypande och på The Electric Lady gör Erykah Badu, Miguel och naturligtvis även Prince fina insatser men här finns en stjärna som lyser starkare än alla andra och det är såklart Janelle själv. Hon sjunger som en gudinna och avfyrar bland annat några galna rapverser på som det låter ren inspiration, trots att hon inte är rappare. Varenda låt är toppklass i sig själv, men de hör också ihop som en helhet och The Electric Lady är idag en av mina favoritskivor genom alla tider. Att sista låten heter ”What an Experience” sammanfattar albumet perfekt.

Det har gått sex år sen The Electric Lady släpptes. Janelle Monáe, som det geni hon är, har agerat orädd aktivist inom Black Lives Matter-rörelsen, hon har gjort debut som skådespelerska och hon har släppt sitt tredje album Dirty Computer. Några av låtarna på den går helt i Prince anda, och det råder ingen tvekan om att hans död tog Janelle hårt. Men skivan når bara tillfälligt de höjder som hennes båda första mästerverk gjorde, några låtar drar för mycket åt slick rnb för att helt tillfredsställa mig. Att HYMN ändå utsåg Dirty Computer till 2018 års bästa album vittnar om extrem verkshöjd.

Nyckeln till att förnya en genre är att inte bry sig om vad man spelar. Man tar bara en hög med influenser och en annan hög med egna idéer och blandar dem i samma deg. Det handlar om att vara nyfiken och orädd och bara lagom imponerad av sina förebilder. Precis där hittar vi Janelle Monáe, 2010-talets mest intressanta nya artist och den givna arvtagaren till Prince, Wonder, Clinton och alla de andra legendarerna. Funken lever och frodas så här i tiotalets absoluta slutskede, och Janelle Monáe är dess nya ledstjärna.

Lyssna på Janelle Monáe och resten av Wondaland-kollektivet framföra sin mäktiga protest mot dödsskjutningar av färgade personer nedan. Låten, ”Hell You Talmbout”, tolkades även av David Byrne som avslutning på spelningar under hans turné 2018.