Synth och goth under tiotalet

Keluar. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto

Vad hände egentligen inom paraplybegreppen synth och goth under 2010-talet? HYMNs retrofuturist och kvasigot Anton Lindskog ger oss en snabb återblick på utvecklingen han såg under det gångna decenniet.

Goth (eller kanske snarare darkwave) kom tillbaka under 2010-talet. Inte för att den egentligen varit borta men den nya, så vitala scen som vuxit fram det senaste decenniet har inga motsvarigheter sedan ”storhetstiden”.

Det är svårt att peka på exakt när det började. Framgångsrika indieband som Interpol och Editors flirtade med postpunkens mörker redan i början av millenniet. Turkiska She Past Aways debutalbum Belirdi Gece från 2012 är en tydlig milstolpe (något som även gothsajten Obscura Undead påpekade i sin analys). När de dök upp var de något som gothrocken länge saknat. Ett sound och en estetik utförd med tillräckligt mycket respekt för traditionen för att blidka stilens mest konservativa anhängare. Men samtidigt tillräckligt fräscht, eget och spännande för att locka en ny, betydligt yngre publik.

Mängden unga debutanter har ökat för varje år sedan dess. Kvaliteten är generellt hög och gränserna mellan de olika subgenrerna blir allt mer flytande. Trendsättande Lebanon Hanovers hybrid av gothrock och minimal wave är bara ett av många exempel. Drab Majesty och Kælan Mikla är andra exempel på unga och välförtjänt uppmärksammade akter som under senare delen av 2010-talet har gjort något helt nytt med arvet från 80-talets deppock.

https://www.youtube.com/watch?v=AF-U4ZB08Go”>https://www.youtube.com/watch?v=AF-U4ZB08Go

Även det stora paraplybegreppet synth har sett en omfattande ”tillbaka-till-rötterna”-rörelse. Minimal wave-revival-vågen har starkt präglat 2010-talet. Old school-EBM, en stil som betraktades som hopplöst ute när svenska, då tonåriga, Sturm Café började redan 2001, har kängdansat omkull förra decenniets futurepop- och aggrotech-dominans.

Kanske kan EBM framstå som en snäv genre men det går ändå att urskilja antal olika riktningar i dagens scen. Från nämnda Sturm Cafés originaltrogna ”sojakött- och potatis-EBM” till de nya hybrider av EBM och modern dansmusik som bland annat ges ut på skivbolaget Fleisch. Och inte minst stockholmska Reins korsning av old school-EBM och modern electropop. Hennes framträdande på P3 Guld-galan 2017 är ett av de ytterst få tillfällen då synthen faktiskt har släppts in i de svenska finrummen.

Rein. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Sverige står sig mycket väl i sammanhanget och levererar stora mängder kvalitativ musik i alla nämnda stilar. Även om publiken kanske ofta befinner sig lite längre söderut. Det är alltid lika spännande att följa vad som släpps på Progress Productions. Den svenska synthpopen har, efter något decennium av träda, fått ett fantastiskt uppsving. Även inom de allra svåraste avarterna av industrial har Sverige, med internationellt erkända namn som Alvar och Trepaneringsritualen, förblivit ett föregångsland, även efter den att genredefinierade etiketten Cold Meat Industry upplöstes.

Svenska festivalscenen hade några kämpiga år, i skuggan av Arvikafestivalens fall, men har sett ett uppsving. Främst under senare delen av decenniet med välkomna nytillskott som Subkultfestivalen. Och inte minst alltid framåtblickande contemporary wave-institutionen Kalabalik på Tyrolen där vi genom decenniet kunnat se mängder av nya akter från hela världen. Till festivalens återkommande besökare hör bland annat Alison Lewis som med sina olika projekt Zanias, Keluar och Linea Aspera – och inte minst som en av personligheterna bakom Berlin-baserade Fleisch-labeln – tveklöst tillhör de viktigast spelarna i 2010-talets darkwave och minimal wave-scen.

I Nordamerika har vi sett en ny, yngre scen växa fram med förlagor som inte sällan härrör ur ett europeiskt (kanske främst belgiskt) 80-tal. Från Youth Codes hybrid av Klinik-rå, industriell EBM och hardcore-agiterande till Light Asylum och Boy Harshers dansanta darkwave.

Industrial pop har blivit ett vedertaget uttryck ”over there” och unga, Los Angeles-baserade Kanga är kanske dess starkast lysande stjärna just nu. Musiken skulle, som namnet kanske antyder, kunna beskrivas som en korsning av industrial och samtida, kommersiellt gångbar electropop. Kanga kallas ibland för en kvinnlig Trent Reznor men står i själva verket för något helt nytt. Med sin explosivitet, närvaro (och sin Instagram-färdighet) är hon en produkt av 2010-talet.

Lyssna på 50 utvalda synth- och gothspår från det gångna decenniet i vår playlist hymnwave 2010 – 2019: