Avicii. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
På sätt och vis känns 10-talet som en slags uppgång och fall-historia. Jag var själv 19 år på nyårsnatten till 2010, hade pluggat en höst på universitetet efter gymnasiet och hade vad jag då tyckte var en seriös relation, världen låg inför mina fötter. Den ekonomiska krisens svallvågar hade mer eller mindre gått över. Barack Obama var president i USA.
Det fanns en hoppfullhet och optimism i luften. Detta ledde även till att musiken som kom i början på 10-talet var den mest oskyldiga och oförargliga sedan 80-talet. 18 januari 2010 (precis när bakfyllan från decenniefirandet börjat avta) släpps den helt oironiska låten “Baby” av Justin Bieber och blir den första riktigt supervirala musikvideon. The Black Keys slår igenom kommersiellt med rockiga, men ändå lättillgängliga låtar som “Howlin’ For You” och “Gold on the Ceiling”. Janelle Monáe dyker upp från ingenstans och även om hon inte slog igenom stort på egen hand riktigt än, så var hon med och sjöng i den hyperglada hitlåten “We Are Young” av Fun.
Detta var en tid då folk skreksjöng till “Wrecking Ball” av Miley Cyrus och “I Love It” av Icona Pop. EDM blev accepterat. Swedish House Mafia gjorde en historisk avskedskonsert på Friends Arena som behandlades som om de vore Bruce Springsteen (något som gör deras bortglömda återförening i våras än mer sorglig).
EDM fick också en tidig respekt som rock eller hiphop aldrig fick när den var ny. Jan Gradvall gav True av Avicii högsta betyg. Han skriver i sin recension ”Om världen vore lite mer som Avicii skulle det vara lättare att tycka om världen just nu.” Grejen var att världen 2013 var det, i alla fall om man jämför med nu. EDM var en genre som slog igenom och snabbt dog igen. I Aviciis fall var det dessvärre bokstavligt.
Visst var det inte bara lättsamhet och lycka tidigt 10-tal. Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen 2010 och sommaren 2012 bestämde sig en norsk högerextrem man sig för att utföra ett terrorattentat. Men sorgligt och hemskt som det var, när Jens Stoltenberg visade sig vara en så bra ledare för Norge, så tänkte nog många att det här nog ändå skulle få rasismen att minska, när högerextremismen så tydligt visade sitt fula ansikte. Det fanns hopp.
Det var inte bara i den kommersiella popmusiken den här optimistiska hoppfullheten fanns. Där det, om vi ska vara helt ärliga, oftast är oförargligt för att kunna attrahera så stor publik som möjligt. Men även inom indiemusiken så kom band som Lumineers, Of Monsters and Men och Two Door Cinema Club med tralliga och oproblematiska låtar. Istället för att bara inkluderas i nischade indiefilmer som deras 00-talsföregångare gjorde, fick dessa låtar utrymme i blockbusters och sitcoms som How I Met Your Mother och The Big Bang Theory.
Edward Sharpe & The Magentic Zeros. Foto: Elin Bryngelsson/Rockfoto
Hippiekollektivet Edward Sharpe & the Magnetic Zeros som tycktes (jag spekulerar fritt nu) bo i öknen utanför Los Angeles i husvagnar, satte troligtvis ayhuascan i halsen när de fick reda på att deras tralliga låt “Home” fick förfrågningar om att inkluderas i ett flertal reklamfilmer, tre kommersiella långfilmer, Gossip Girl och inte minst få en helt egen cover i den mest populära TV-serien som gick att se på TV just då: Glee.
Även i Sverige blev musiken betydligt gladare. Håkan Hellström sjöng om att “det här är hans tid” och att “det kommer aldrig vara över för honom”. Veronica Maggio sjöng om hur skönt det är att inte längre vara ihop med en kille som har mössa på sig inomhus och att det är lite jobbigt att stå i kö till en klubb hon aldrig behövt köa till. Timbuktu försökte göra en någorlunda mörk låt, men även “Resten av ditt liv” som handlar om en person som var “en cancer i röven vart han än satt” så var även det en gladtrallig låt. Inte ens break-ups verkade vara en särskilt big deal i början på 10-talet, det var ju bara att “Call your Girlfriend”.
När man inte trodde saker och ting kunde bli gladare så kom Coachella 2013. Utan någon riktig förklaring så visades det videor från när Pharrell Williams, Nile Rodgers från Chic och två hjälmbärande herrar spelade den gladaste discodängan sen “September” av Earth, Wind and Fire. På Roskilde 2013 var det omöjligt att missa den och ett skämt var att fråga folk om de kände till ett camp som hade “ett vitt partytält, med folk som dricker tuborg och lyssnar på ‘Get Lucky’”. Det var roligt, eftersom det var en beskrivning av i stort sett varenda camp på festivalen.
Den här romantiska och glada tiden höll inte hur länge som helst dock. Högerextremismen påverkades inte det minsta av terrorattentat i Norge eller järnrörsskandaler på hemmaplan. Istället ökade den i och med utvecklingen av islamiska staten, kriget i Iran och flykten genom gummibåtar från mellanöstern. Jag tror vi alla vet vad som hände sen.
Kanske är det därför jag idag, under en peppig power point-presentation på jobbet, inte fick se presentatörerna gå upp till en ny låt, utan till “Dancing on My Own” av Robyn, en låt från det oskyldiga och glada 2010.
