Daughters på Plan B – svetten ligger som utandningen från en rökmaskin

Öronpropparna har trasslat ihop sig i min ficka. Det är mörkt inne på Plan B så när som på en discokula och det gör det om möjligt ännu svårare att veckla ut den kompakta knuten.

Det hela är inte riktigt vad jag förväntat mig.

Kanske trodde jag att jag åtminstone skulle behöva vara lite rädd för mitt liv? Det kan mycket väl vara så. Jag är van vid väna popmän på scen och har egentligen inte besökt fler arenor än Stockholms Debaser Strand.

Men Plan B är inte fullt av de vassa knogar och tribaltatueringar som jag föreställt mig. Jag behöver inte ens skämmas för mina ärvda Dr Martens. Kanske är alla förutom de övervintrade hardcoretröjorna hitslussade för att vi ramlade över Daugthers plåtslagarrock via The Needledrop, ett amerikanskt kritikerfenomen som tilldelade 2018:s You Wont Get What You Want en tia.

(Det händer lika ofta som haleys komet.)

Min kompis T undrade om det var Daughter jag skulle se. Publiken känns inte jättelångt därifrån.

Jag skäms lite för att erkänna att jag är här till stor del av en sorts morbid nyfikenhet. Som en gammal romare vill jag vittra blod i sågspånet innan jag går hem. En sensationslysten del av mitt jag vill se precis hur farliga Daughters är live.

Men Daughters är egentligen ett rockband och att jag valt att bortse ifrån det som ligger och ska ligga på mina axlar. Gitarrer spända som stålvajrar anfallna med såg förändrar inte det. Ingen skadas på Plan B ikväll.

Det tar ett tag innan Daughters hittar fotfästet och jag får upp mina öronproppar, men väl framme vid ”Long Road No Turns” och ”The Lords Song” börjar taket svikta inåt av trycket och sedan piskar ”Less Sex” rnb till oigenkännlighet. Vad är det för pedaler Nicholas Andrew Sadler använder? Vad kan få gitarrsträngar att låta som stålflis?

Till sist ligger svetten som utandningen från en rökmaskin. Det blir inga extranummer efter knappa femtio minuter.

Åtminstone där hade jag gissat rätt.