Två kvällar med samtida synthpop och industri på Plan B

Drab Majesty pressbild

Fyra uppmärksammade och (relativt) nya namn inom samtida synthpop och industri besökte Plan B under två kvällar. HYMNs Anton Lindskog var på plats både söndagen och måndagen när nordamerikanerna i Drab Majesty, Body of Light och Street Sects alla gjorde sina första Malmöbesök. Och blev avslutningsvis manglad mör av svenska Trepaneringsritualen.

Den musikaliska inriktningen skiljer en hel del mellan de två kvällarna. Likväl är publiken till viss del överlappande.

Under söndagen blir det mjukare tongångar. Kvällens headliner Drab Majesty kommer från Los Angeles och behöver ingen närmre presentation för den som följt utvecklingen inom 2010-talets postpunk och contemporary wave. Sedan debutalbumet Careless från 2015 har duon förblivit ett av de allra hetaste namnen inom samtida depprock med förlagor som härrör ur ett trummaskinsdrivet 80-tal.

Gitarr och keyboards dränks i reverb utan att ta någon udd från de starka melodierna och de vemodiga, lätt sentimentala kvaliteterna i låtar som ”Oxytocin” och ”39 By Design”. Nämnda ”39 By Design” handlar om domedagssekten Heaven’s Gate vars 39 medlemmar begick självmord i hopp om att hämtas upp av ett rymdskepp som skulle föra dem till himmelriket. Det är bara en av många låtar som knyter an till grundaren Andrew Clincos intresse för udda esoteriska läror.

Estetiken är en mycket viktig del av konceptet Drab Majesty. Andrews könsneutrala scenpersona Deb Demure och hans sidekick Mona D är båda vitsminkade och iklädda UFO-inspirerade outfits. Det är genomtänkt och intressant att se på, dock infinner sig ofrånkomligen känslan av att det egentligen är avsett för en större scen där de visuella inslagen hade fått blomma ut ytterligare.

När det gäller energi och publikkontakt överträffas de ikväll av supportakten Body of Light. Synthpopduon från Arizona har funnits lika länge, men inte nått samma status och blir en positiv överraskning för många med sin hybrid av starkt 80-talspräglad synthpop och hårdare, mer dansanta tongångar.

Trepaneringsritualen. Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu

Dansgolvshedonismen byts, likt de drömska atmosfärerna, under måndagskvällen mot mörka, tunga industriella klanger. Austinduon Street Sects bildades med syftet att göra experimentell musik om livets negativa aspekter. Resultatet är en blandning av komplexa Skinny Puppy-liknande ljudkollage, nihilism och ett agiterande tonläge som snarare tycks härröra ur hardcorepunken.

Debutalbumet End Position från 2016 är ett landmärke inom samtida industrial och stilblandningen för ofrånkomligen tankarna till generationskamraterna Youth Code.

Scenen är dränkt i rök (bortom Sisters of Mercy-nivå) och endast upplyst av blinkande stroboskop. Frontfiguren Leo Ashline har inga problem att balansera mellan skrik och rena sångpartier. Efter ett tag lättar röken så pass att det går att urskilja konturerna av honom innan han beger sig ut i publiken för att till synes vilja mucka gräl med allt och alla.

Avslutande Trepaneringsritualen vrider upp volymen (och mörkret) till 11. Thomas Ekelunds egen musik pendlar mellan monotont malande mässliknande inslag och rytmiska, suggestiva partier.

Det ska erkännas att jag inte lyssnar på det särskilt ofta hemma då det kräver ett visst sinnelag. Live lyfter dock hans ritual ambient och blir en lika förkrossande tung som fascinerande upplevelse. En lika kraftfull som utmanande avslutning på två kvällar med fyra klockrena, intressanta bokningar som alla står för olika inriktningar inom den ljusskygga delen av samtidens alternativa elektroniska musik.