Malmö Jazzmanifest 2019 – ett lyckat tvärsnitt av samtida jazz

I skuggan av Stockholm Jazz Festival, som bjöd på flera hundra spelningar på 50 (!) olika scener så fick även Malmö en fin dos av jazz, då minifestivalen Malmö Jazzmanifest anordnades på Inkonst för andra året i rad. Två kvällar, tre band under varje. Fokus är på samtida jazz och de flesta artisterna är från Öresundsregionen.

Den övervägande lokala förankringen påverkar inte kvaliteten alls åt det negativa, för det här är en region med mycket stabil jazztradition och den utvecklas ständigt. Om resurserna funnits hade det kunnat fixas festivaler med 100 bra jazzband, något beroende på hur man definierar jazz, även här.

Publikantalet på Malmö Jazzmanifest är, trots ett humant pris, något av en besvikelse. Jag funderar på vad det kan bero på. Jazzen i Malmö har vanligen ganska god publiktillströmning och på något sätt landar jag i det bisarra att folk bara vill gå ut och se en konsert och sen vidare för att göra något helt annat. Att lägga en hel kväll, och kanske två, blir övermäktigt för många. I slutändan förstår jag, som älskar festivaler och kan se musik 16 timmar i sträck på exempelvis Roskildefestivalen, ingenting alls men jag trodde det fina och spännande programmet skulle locka alla Malmöiter som uppskattar eller är nyfikna på jazz av idag och av framtiden.

Malmö Jazzmanifest anordnas av en hög med aktörer, bland andra Havtorn Records och Jazz i Malmö, och det räcker för att förstå att banden är utvalda noggrant för att inte främst bjuda på nostalgi utan att visa upp ett brett spektra av vad jazz kan vara 2019.

Lotte Anker. Foto: Peter Gannushkin

Fredag

Det första bandet på fredagskvällen, Squid Police, gör ingenting för att vara lättillgängliga. Här är det Lotte Anker, bland annat känd för en sejour i världens bästa liveband, Fire! Orchestra, som spelar saxofon och Jakob Riis som loopar och på andra sätt processar Lottes saxofonspel. Om man kräver melodier har man kommit fel, men det är ändå fascinerande på många sätt.

Själv associerar jag mycket till naturljud, när Lotte smackar på munstycket låter det som varnande fåglar medan ljuden från Jakobs dator låter som vinden som viner genom trädkronorna. Jag sluter ögonen och tänker på en vårmorgon när naturen sakta vaknar, fler och fler ljud tar plats för att plötsligt upphöra. Lät inte saxofonen som en sjungande rödhake just där? Det är en annorlunda och extremt fri konsert, där det hela tiden är omöjligt att veta vad som ska hända härnäst, men den gör starka intryck på mig.

Fogelboo är en ny kvartett, men medlemmarna är rakt igenom rutinerade proffs med starka meriter. Fogelboo har releasefest denna kväll och har, med  något enstaka undantag, valt att göra jazzcovers på låtar från helt andra genrer. Här trängs Bach och Bacharach med Laura Marling och Eric Carmens ”All By Myself”. Vissa låtar är maskerade till oigenkännlighet men ibland får melodierna vara nästan helt intakta, som i den häftiga covern på Janis Ians underbara ”At Seventeen”.

Bandet är fruktansvärt tajt, och både saxofon och trumpet bjuder på vassa soloinsatser medan rytmsektionen är lika tajt som svängig. Kanske saknar jag överraskningsmoment, det är sällan de lämnar mellantempot, men jag njuter för det mesta av det jag hör.

Fredagskvällen avslutas med Anna Högberg Attack. Här har vi ännu ett band med helt galet begåvade musiker, förutom Anna själv är det bland andra Elin Forkelid på saxofon och Lisa Ullén på flygel. Både Anna och Elin är verkliga undantagssaxofonister och jag njuter verkligen av att höra dem tillsammans igen vilket var ett bra tag sedan. Lisa spelar nästan lika mycket på strängarna inne i flygeln som på tangenterna och rytmsektionen är stabil som en betongvägg. Vi bevittnar total musikalitet, men ändå kan jag sakna det som bandnamnet indikerar – attack! Jag vet att båda saxofonisterna kan gå över lik när de är på det humöret, men här tar solon från både de och övriga musiker över en ganska stor del av spelningen. Den gemensamma attacken från hela bandet får vi oväntat lite av. Men ett glimrande band är de oavsett.

Anna Högberg Attack pressbild

Lördag

På lördagen kommer jag lite sent och missar inledningen av första spelningen men njuter gott av det jag hör med Cenlistho, ännu ett band med framstående musiker där det alltid är en fröjd att höra Cennet Jönssons sopransax. Han är en mästare. Medmusikerna Lisbeth Diers (trummor) och Thommy Andersson (bas) spelar följsamt men har samtidigt full frihet att utmana med infall och improvisationer. Starka kompositioner möter frijazz på bästa sätt.

Nu återstår två band, och efter fyra band som inte kan betecknas som annat än ”jazz” så är det dags att utforska genrens utkanter. För egen del handlar det om ett band jag följt länge och beundrar kolossalt och därefter ett band som aldrig ens träffats tidigare.

We Float är Malmöbaserat men kompositör och bandledare är norska Anne Marte Eggen som flyttade till Malmö för att studera på Musikhögskolan. Där träffade hon resten av bandet och 2015 släppte de sin debutskiva Silence. Jag föll pladask för skivans kompositioner – enkelt uttryckt är det jazzstrukturer spelade som drömpop även om det naturligtvis är mer komplext än så (hänvisar till min intervju med Anne Marte för fördjupning).

Jag vet inte om det är att musikerna genom andra bandkonstellationer hör hemma i Malmös jazzkretsar som gör att de inte slagit mer än de gjort bland poplyssnare, men det är konstigt då deras musik inte alls är svårtillgänglig.  Förra året tilldelades de i alla fall det fina priset P2 Jazzkatten som årets grupp och därefter släppte de sitt andra album What’s Really Real, som är mer instrumenterat än debuten, innehåller fler riktigt starka kompositioner och i stora stycken är en fullträff oavsett vilken genre man för det till.

We Float är som sagt bra på skiva, men live växer de ändå flera klasser när de förlänger och förstärker låtarnas mäktiga outron med musiker av toppklass. Och med sångerskan Linda Bergström som ett extra instrument eftersom hon även i instrumentaldelarna ofta stämmer in med ordlösa sångpartier som får armhåren att resa sig. En otrolig sångerska som skulle kunna gå hur långt som helst.

Under spelningen på Inkonst får vi mest höra låtar från nya skivan, men det är nästan så jag tycker ”My Bones” från debuten är den som träffar mig allra hårdast under detta magnifika framträdande från ett unikt band.

We Float pressbild

Festivalen avslutas med Farrago! som, åtminstone hittills, är mer att betrakta som ett projekt än som ett band. De hade nämligen aldrig träffats innan denna kväll utan skött all planering och repetition via elektronisk kommunikation. För att citera programmet: Överraskningarnas konsert, där varken publik, arrangör eller artisterna själva vet vad som väntar. Till råga på allt så lyckades gitarristen bli sjuk och fick ersättas i sista stund.

I Farrago! finns flera musiker med folkmusikbakgrund vilket starkt präglar delar av framförandet. Jag blir inte riktigt klar över vad bandet vill förmedla för jag hittar ingen röd tråd i musiken – det är nog inte heller meningen med tanke på deras gemensamma icke-bakgrund – men däremot är det i många stycken ändå trevligt och oförutsägbart att lyssna på. Och på något sätt känns det rätt att en festival med viss experimentell prägel får avslutas med något som verkligen markerar det.

När jag lämnar Inkonst på lördagskvällen byter jag några ord med en av arrangörerna som antyder att Malmö Jazzmanifest återkommer nästa år. Det låter prima för det här är en intim och väldigt bra festival som om den marknadsförs på rätt sätt och fortsätter bjuda på ett så fint tvärsnitt av samtida jazz kan bli en årligt återkommande höjdpunkt. Både för oss som redan är svaga för den fria, kreativa scenen i Malmö med omnejd men också en fin ingång för de som sett jazzen som något abstrakt, som ”något annat”, men ändå vill vidga sina musikaliska spektran. Och med band som We Float (och det finns flera) så är genregränserna redan rivna och dörrarna vidöppna.