Svängigt men tillbakahållet Oddjob på Södra Teatern

Foto: Leo Ahmed

Under veckan pågår Stockholms jazzfestival. Ett av dragplåstren är den svenska gruppen Oddjob som spelade på Södra Teatern i tisdags. HYMNs Jonatan Martinsson var där.

Det är en blöt tisdagskväll i huvudstaden. Regnet yr i luften över Mosebacke torg vilket gör det extra behagligt att komma in i den varma och anrika teaterlokalen. Sedan mitten av 1800-talet har den funnits här och huserat otaliga framträdanden, i kväll är det den meriterade jazzgruppen Oddjobs tur att inta scenen. Det är så gott som fullsatt i lokalen när draperiet dras åt sidan och gruppens fem medlemmar står redo att sätta igång. Snart fylls lokalen av genreöverskridande jazz, fint ackompanjerad av drömska projektioner på väggen bakom bandet.

Kvällen börjar med ett första set dedikerat gruppens snart tio år gamla skiva Clint. Snabbt vaggas jag in i en värld fylld av Goran Kajfes mjuka trumpetslingor och Lars Skoglunds följsamma trumspel.

Foto: Leo Ahmed

Oddjob består av ett gäng skickliga musiker med lång erfarenhet av att spela med varandra och det hörs. Det är tight, dynamiskt och svängigt. Däremot kan jag sakna lite mer utsvävningar. Kanske är det för att materialet de ska förhålla sig till är har några år på nacken men stundtals känns det som att gruppen håller tillbaka lite väl mycket.

Höjdpunkter finns det dock, stämningsfulla ”Hang Em High” med en blåsslinga som känns som att den ekar ut över prärien är definitivt en sådan.

Desto mer inspirerat blir det efter paus när låtmaterialet komma från deras alldeles färska skiva Kong. Det är spännande att så tydligt höra hur en grupp utvecklats under tio års tid. Under andra setet blir stämningen mer avslappnad och de influenser från världsmusik som Goran Kajfes utnyttjat så skickligt i sina andra projekt skiner igenom allt tydligare.

Bäst är det släppiga svänget i ”Feathers and Bells” och ”I Druidens Flaska” som låter som en uppdaterad version av Jan Johanssons säregna tonspråk. Per ”Ruskträsk” Johanssons mellansnack blir till ett nummer i sig och när kvällen avslutas med ett spår från den fyra år gamla och fenomenala skivan Folk tror jag få i publiken ångrar att de trotsade regnet och tog sig hit ikväll.