Slowgold – Live!

Amanda Werne är Slowgold! Ibland kan namnet också syfta på bandet som backar upp henne, bland annat på den här liveinspelningen från Slaktkyrkan i Stockholm. Men när du lyssnar på inspelningen från den kvällen är det tydligare än någonsin, att det är Amandas show och ingen annans.

Det är Amandas röst och det är hennes gitarrspel som lockar in lyssnaren i de drömska landskap som målas upp. Det finns en autenticitet i framtoningen som är utrotningshotad idag. Det känns, för en gångs skull, som att det bara är musiken som står i fokus. Amanda är bara en förmedlare av detta universella språk, och hon talar det flytande.

Liveskivor är alltid svåra att recensera, av den enkla anledningen att det är oklart vad exakt du recenserar. Det är inte spelningen du recenserar och det rör sig inte heller om ett nytt album i ordets rätta bemärkelse. Men när Wernes röst briserar fullständigt i slutet av ”Mörkare” är det omöjligt att inte drabbas. Det finns en direkthet i hennes röst som blir än mer påtaglig live, och det är den här skivan ett ypperligt bevis på.

Det finns en ömhet i såväl texter som uttryck, ett slags viskande och drömskt landskap. Fast ständigt med en elektrisk laddning under ytan, som ibland (lite för sällan) kokar upp till ytan. Det urval av låtar som kommit med på denna liveplatta är en aning för återhållsamma. Förutom explosionen i slutet av ovannämnda låt är det Wernes vispoetiska lugn som präglar denna liveplatta.

När explosionen till slut kommer i avslutande ”Rosor” lämnar den mig törstande efter mer av just den varan.

[Playground, 18 oktober]

7