Det var en regntung fredagseftermiddag när Stockholmståget rullade in mot Örebro. Regnet föll en kort stund senare och oktobermörkret la sig över staden. Örebro Punkfest stod på programmet under helgen.
Helgen bjöd på en härlig mix av svensk punk från då och nu. Under drygt fyra decennier har punken bidragit med mycket på de svenska musikscenerna och flera band har nått stora framgångar. Arrangörerna presenterade den andra upplagan av Örebro Punkfest som ”en motreaktion till det likriktade samhället, ett fräckt finger till finkulturen, men framför allt en hyllning till den odödliga svenska punkscenen”.
Man hade verkligen satt ihop en spännande line-up som spände vackert över tiden. Två ställen i centrala Örebro var konsertplatser under två kvällar. Dessutom hade man fixat punkbio under lördagseftermiddagen som visade dokumentärfilmer.
Arkivbild Trubbel. Foto: Nora Lorek/Rockfoto
Fredag
WATT vid Oscarsparken var fredagskvällens värd och spelningarna ägde rum i källaren. Den mörka lokalen hade några soffor och gamla lampor på mattor i ena delen och scenen i den andra. Det var utsålt under hela helgen och många tillresta. Arrangörerna uppskattade antalet örebroare till knappt en tredjedel.
Vänsternäven kommer från Skaraborg och inledde kvällen kvart över åtta. De fick med sig publiken i lokalen omgående och det blev en energirik spelning. Vi bjöds bland annat på låtarna ”Välkommen hit”, hyllningslåten till Skövde AIK, som nästan fick fotbollsklackskänsla, och avslutande ”Snickarjävel”. Det var riktigt varmt i källarlokalen – punkfesten hade inletts.
Västeråsbandet Världen Brinner släppte sitt fina debutalbum Slöseri av tid så sent som i fjol och i våras följdes den upp med den lysande EP:n Livet på recept. Sångerskan Malin Sandberg gick på scen med bandet vid halv tio och inledde med ”Krossas ensamma”. Det var en lite trevande inledning, men efter hand växte spelningen mer och mer. ”På gatan” var grymt snygg och ”Dom mörda Ida” drämde till oss i rött sken. I slutet fick vi även höra favoriten ”Känslor jag spar” som sammanfattade en härlig spelning.
Göteborgska Trubbel avslutade förfesten. Om jag minns rätt såg jag dem för första gången på Trädgårn i Göteborg under WWDIS festival 2013 och därefter har jag sett dem live regelbundet, i huvudsak på de göteborgska scenerna, men senast var faktiskt när de gjorde en strålande spelning i Karlstad i våras.
Det var knökfullt i lokalen och luftfuktigheten i lokalen påminde mer om en tropisk regnskog än om en mörk källare i Närke när bandet gick på scen 22:50. De meddelade att de skulle soundchecka och att det skulle bli världens bästa soundcheck. Kort därefter inleddes Troublemakers ”Ronka” och det kan faktiskt ha varit världens bästa soundcheck. Just då var det absolut så.
Tjugo minuter senare inleddes konserten på riktigt med ”Här kommer Trubbel” som följdes av ”Snestegsvalsen” som övergick i ett snyggt medley till favoriten ”Vår stad”. Vilken inledning!
Det fortsatte på inslagen väg och det blev en strålande spelning. Allt avslutades med ”Inget har hänt sedan sjuttiosju” och natten hade fångat Örebro i ett järngrepp. Fullmånen glittrade i de stora vattenpölarna när jag lämnade WATT och Oskarsparken bakom mig. Behrns Arena lyste röd, kajorna hördes från övernattningsträden och lönnarnas allt gulare blad dansade med vinden. Någon hade skrivit ”Be proud of who you are” i ett fönster, Örebro Punkfests förfest var över och regnet började åter falla.
Arkivbild KATTHEM. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto
Lördag
Lördagens festival ägde rum på Frimis Salonger som öppnade dörrarna vid sjutiden. En timme senare inledde MOB 47 kvällen när högtalarna spelade Black Flag-klassikern ”Rise Above”. MOB 47 var med och skapade den framgångsrika hardcorescenen i landet redan i mitten av 1980-talet och Stockholmstrion inledde i ett rasande tempo. Låtar som ”Animal Liberation” och ”Dom ljuger” avlöste varandra och det var ett energirikt set. Även om det var lite väl tidigt på kvällen och publiken var lite svårstartad så blev det en grym spelning.
Lokalen innehöll ett större rum där scenen stod och i taket hängde flera kristallkronor. Utmed en vägg var en stor bar och längre in i lokalen fanns ytterligare ett rum med en bar och merchförsäljning. Det kändes lite skumt med punkkväll och kristallkronor i taket, men jag vande mig snabbt.
Göteborgska Troublemakers bildades 1981 och var en av stadens stoltheter på punkscenen under tio års tid innan man splittrades 1991, men redan 1995 drog bandet igång igen och har fortsatt sedan dess. De stod på tur och bjöd oss på en härlig stund med höjdpunkter som ”Mammas flickor” i gulblinkande sken och lilaskimrande ”Ingenting är värt nånting”. Det var extra kul att de valde att spela ”Kungen håller tal” i just Örebro. Allting avslutades med ”Staden Göteborg” och lokalen skakades om ordentligt.
Örebrohjältarna i streetpunkbandet Voice of a Generation har jag inte hört mycket om på senare år. Jag såg deras återföreningsspelning på punkfestivalen West Coast Riot i Göteborg 2011, men det var nog senast. Bandet hade annars sin storhetsperiod i slutet av 1990-talet innan man splittrades i mitten av 2000-talet.
De fem musikerna gick på scen strax efter tio och inledde med ”Billy Boy”. Det märktes att bandet var sugna på att spela och det blev snabbt en gungande stämning i lokalen. Vi bjöds på alltifrån födelsedagsfirande och klassiska punkdängor, som till exempel ”My Generation” och ”Bluejackets”, under 45 minuter.
Arkivbild Asta Kask. Foto: Walti Hösli/Rockfoto
KATTHEM lär ha bildats under en låtskrivarkurs i värmländska Ingesund och släppte den fina debut-EP:n Bby Shower vintern 2015. De fyra musikerna gick på scen kvart över elva och vi fick tidigt höra fina ”Jag blir bara kär i fula”. Spelningen lät oftast bra, men tappade lite tempo i takt med att musikerna regelbundet bytte instrument efter låtarna. Två av höjdpunkterna var ”Nyckeln i handen” och favoriten ”Nattfjärilen”.
Legendarerna i Asta Kask skapades redan i slutet av 1970-talet i Töreboda. Det är ett av de klassiska banden från 1980-talets punkscen som även bjöd på band som till exempel Ebba Grön, KSMB, Tant Strul och Liket Lever.
Strax före Asta Kask gick på scen efter midnatt hördes underbara ”California über Alles” med Dead Kennedys i högtalarna och förväntningarna höjdes.
Kvartetten avslutade punkfesten och inledde med ”Några jävla spänn”. Det lät strålande. Vi bjöds därefter på en bra sammanfattning av bandets historia med höjdpunkter som ”Världens räddaste land”, ”Dom får aldrig mej” och avslutande ”Psykiskt instabil” i snyggt blålila sken.
Publiken och bandet synkade utmärkt och det var spelningen med klart bäst ljud. I övrigt var framför allt sångljudet genomgående lite tveksamt under kvällen.
Det blev extranummer och där var det en grymt snygg ”Patriarkatet” som främst stack ut. Konserten tog slut och Canned Heats ”Going Up the Country” strömmade ut ur högtalarna. Texten ”Punkfest” lyste i vitt från scenen, kristallkronorna i taket blänkte och utanför glittrade Svartåns mörka vatten i lyktstolparnas sken medan höstlöven föll mot marken.
