Lebanon Hanover på Lille Vega – hänförande och dystert

Foto: Caroline Bonarde

Den tyske romantikern Jean Paul Richte myntade begreppet ”weltschmerz”. Möjligtvis går det att tolka in något i att ordet, som betyder sorg över hela världens sammanlagda grymhet, inte har någon motsvarighet på något annat språk. Och förmodligen finns inget band idag som bättre personifierar själva essensen av ”weltschmerz” bättre än Berlinbaserade Lebanon Hanover.

Duon har funnits sedan 2010 och är ett av de viktigaste namnen i senaste decenniets återuppståndna darkwavescen. Larissa Iceglass och William Maybelline var ännu inte födda när uppenbara inspirationskällor som X-Mal Deutschland och Siglo XX släppte sina första singlar men, tillsammans med bland annat turkiska She Past Away och amerikanska Drab Majesty är de bland de viktigaste namnen i en helt ny, världsomspännande våg av postmillennial trummaskinsbaserad depprock.

Musikaliskt låter drar de unga romantikerna i Lebanon Hanover mer åt minimal wave och det låter både mer avskalat och något råare jämfört med nämnda akter. Det är egenskaper som förstärks än mer när de spelar på Lille Vega i Köpenhamn, där duon gör entré till ledmotivet från X-Files.

Larissa och William växlar sången mellan varandra. Låter byggs långsamt upp. När de träffar helt rätt, som i inledande ”Alien” är kombinationen av postpunkbas, dystra gitarr- och keyboardslingor och enkla trummaskinskomp, fullkomligt gåshudsframkallande.

Utanförskapet och sorgen över att vara född i ”fel tidsålder” är centrala delar av Lebanon Hanovers väsen. Med sex album i bagaget har de en diger låtkatalog med sig. Allt håller inte samma kvalitet men när de är som bäst, som i ”I Have A Crack” eller ”Northern Lights”, är det lika hänförande som att se på dansande älvor.

Lebanon Hanover är också ett tydligt exempel på hur gränserna mellan de ändlösa subgenrer som ryms under depprocksparaplyet har fragmenterats under 2010-talets nya rörelse. Lika delar goth som minimal wave, som i sina mest dansanta ögonblick närmar sig EBM. Allvarsamt och sammanbitet men inte utan att en hel del svart humor och en sympatisk humanism skymtar fram under de svåra poserna.

Under avslutande ”Totally Tot” bryter William ut i en våldsam Ian Curtis-spastisk dans medan Larissa lägger sig raklång på golvet och låter rundgången tjuta från sin gitarr. Var det någon som trodde att gother inte vet hur man släpper loss?