Boogie woogie-kungen tillika Så ska det låta-legendaren Robert Wells är aktuell med sin andra självbiografi Blod, svett och toner, en slags fristående systerbok till Mitt liv som komphund (2003). Samtidigt firar hans hjärteprojekt Rhapsody in rock 30 år med en stor höstturné. För HYMN berättar han om den nya boken, hur allting startade med Rhapsody in Rock, Lill-Babs, magsår och boogie woogiens framtid.
Hur är läget?
– Det är bra! Jag springer mellan olika repetitioner här och förbereder inför Rhapsody in rock-premiären nästa söndag. Det är ju alltid mycket förberedelser. Även om jag har hållit på länge så repar jag alltid väldigt hårt. Det är bara att köra på.
”Musikbranschen har väldigt lite trygghet och säkerhet, det finns inga fallskärmar eller avgångsvederlag”
Hur kommer det sig att du släpper en andra självbiografi? Vad känner du att du inte fick med i Mitt liv som komphund?
– Den här boken har jag skrivit själv, medan den första skrevs av en journalist [Jan-Owe Wikströms] som intervjuade mig om mitt liv. Och det har hänt väldigt mycket i mitt liv sen den gavs ut. Jag ville visa hur musikeryrket är, även bakom kulisserna, så att säga. Idag tror många att det räcker att synas på Instagram och Facebook för att lyckas, men de glömmer bort att det – som titeln antyder – också är mycket hårt arbete. Musikbranschen har väldigt lite trygghet och säkerhet, det finns inga fallskärmar eller avgångsvederlag eller sådär. Vi musiker kan inte gå i pension på samma sätt som andra. Det är bara att lira liksom. Jag träffar Janne Schaffer ibland och han är 74 år men han jobbar mer än någonsin förr. Samtidigt är det privilegierat att få jobba med någonting som är kreativt.
Vad är det mest fokus på i boken av blod, svett och toner? Eller är det en kombination av de tre?
– Det är en kombination. Faktum är att det finns en scen med i boken där jag blödde på riktigt. Det här var när jag bara var 20 år eller något sånt. Jag var ute på turné samtidigt som jag var kapellmästare åt Lill-Babs. Jag var helt sönderstressad och hamnade i ambulans med blödande tarmar. Men jag var så jävla envis, så efter två dagar sa jag till läkarna att ’jag har gig ikväll, du får tejpa ihop mig bäst du kan!’.
Och hur gick giget?
– Det gick bra, men sen blev jag ännu sämre så var det ju bara att åka tillbaka till sjukhuset igen.
Du är ju trots allt inte ens folkpensionär än. Kommer det så småningom en tredje, definitiv, självbiografi?
– Det gör det säkert. Jag jobbar väldigt mycket och det händer nya grejer hela tiden, så det är mycket möjligt. Men nu är jag sugen på att göra en pianobok med musikstycken som jag har skrivit till mina elever. Jag tyckte att ”Für elise” var så sönderspelad så jag skrev några egna låtar för mina studenter att spela, och de hade jag velat samla i en bok.
”De här megastora showerna är bra för ens ego liksom, men rent musikaliskt är det ingenting som slår ett konserthus”
Hur lyckas man hålla konceptet intressant och levande efter så många år?
– Det är inte så svårt egentligen. Visst, mycket är sig likt – vi har faktiskt samma symfoniorkester nu som på den allra första Rhapsody in rock-turnén 1989 och Anders Berglund är tillbaka som dirigent. Men under ett tag så hade vi så gigantiska produktioner, sålde ut Ullevi och hade stora tv-skärmar och allt sånt där. Nu har vi gått tillbaka till lite mindre konserthus där vi kommer närmare publiken, och vice versa. De här megastora showerna är bra för ens ego liksom, men rent musikaliskt är det ingenting som slår ett konserthus.
Hur kommer ni fira Rhapsody in rocks 40-årsjubileum?
– Jag vet inte… förhoppningsvis får vi fortsätta hålla på som vi alltid har gjort. Det finns ju inga garantier. På det allra första Rhapsody-giget 1989 kom det 80 betalande, och vi var 67 pers på scen. Det gick ju inte ens runt. Hade man varit normalt funtad hade man kanske lagt ner det där då, men för mig fanns det inga andra alternativ än att köra på. När man spelar musik så måste man bottna i det själv, man kan inte ljuga för sig själv.
Du är ju ett stort fan av att jamma. Hur kombinerar man det med en så hårt inrepad och väloljad produktion som Rhapsody in rock?
– När jag kör mindre konserter med trio eller kvartett så finns det inga låtlistor eller så, utan allting skapas i stunden. Och det händer även i de här stora Rhapsody-produktionerna att jag ändrar lite i setet, vilket man kan göra om man har duktiga och lyhörda musiker. Ingen publik är den andra lik. Man kan inte skriva en fulländad låtlista och tro att den ska funka kväll efter kväll. Man måste kunna känna av publiken och ändra lite. Spontaniteten är livsviktig för mig.
I påskas gjorde du en after ski-version av Rhapsody in rock som hette Rhapsody in snow? Finns det planer på fler adaptioner av Rhapsody in rock? Typ Rhapsody at sea eller Rhapsody in space?
– Haha, det där är ju bara ordlekar egentligen. Undrar om vi inte till och med har gjort Rhapsody in sea… för mig är det viktigaste att hitta nya samarbeten. Den här turnén har jag till exempel bjudit med en av mina pianoelever som heter Alice Power – en helt fantastisk pianist! Att bara ha med kända namn garanterar inte att det blir en bra show, och jag vill visa att det även finns en ny generation duktiga pianister.
”Att bara ha med kända namn garanterar inte att det blir en bra show, och jag vill visa att det även finns en ny generation duktiga pianister”
I Mitt liv som komphund skriver du om att du och Charlie Norman hade matchande registreringsskyltar, en med BOOGIE och en med WOOGIE. Vilken idag levande boogie woogie-pianist skulle du vilja dela liknande skyltar med?
– Ja du… de senaste åren har jag mest jobbat med utländska boogiepianister. Bland annat en tysk kille som heter Joja Wendt som är väldigt bra. Men på mitt senaste pianoläger dök det upp två 17-åriga killar som heter Edwin och Oscar, och de kunde verkligen lira boogie! Så kanske någon av dem. Och det är ju väldigt kul med så unga killar och tjejer som kan spela bra boogie. Jag har faktiskt lite planer på att sätta ihop en boogie woogie-festival nästa år med främst unga lirare.
Avslutningsvis: hur mår boogie woogien i Sverige idag?
– Då och då kommer det nya unga musiker som vill spela boogie woogie, och då är det viktigt att faktiskt ge dem chansen att spela annat än mainstreampop. Det är inte så att boogie spelas på radion liksom. De flesta som ägnar sig åt den här utdöende genren gör fel i att hävda att ”allt var bättre förr”, för det handlar ju om att föra det vidare och ta de chanser som finns.
