Foto: Kristin Blid/Rockfoto
Precis som förutspått håller John Mayer i sitt koncept från den nordamerikanska turnén med två matiga set. Låtarna är utspridda över sex studioalbum och publiken får även uppleva små mellanspel av så väl Toto som Prince. Uppbackad av bland annat två trumslagare och två gitarrister spelar han i närmare tre timmar (paus inkluderad) inför ett fullsatt Globen.
När arenabelysningen dimmas förvandlas backdropen till en skärmsläckare med inspiration från tidigt 90-tal. Kort därefter träder John och hans band fram med en modest approach. Utan större introduktion river Mayer igång kvällen med gitarriffet till ”Helpless”. Spelningen som sedan följer är uppfinningsrik, fylld av musikalisk mångfald, en hel del instrumentbyten och så klart massor av gitarrsolon.
En del kritiker anser att Mayer är allt för kär i sitt eget gitarrspel, något han har befogenhet till att vara. Jag har sett både Joe Bonamassa och Brad Paisley sväva iväg i sitt spelande där de glömt bort tiden eftersom de underhållit sig själva istället för sin publik. Mayer besitter inte denna defekt, det han gör går inte att likställas med någon annan. Hans gitarrspel, timing och närvaro är fullkomligt unikt. När John Mayer spelar gitarr påminns Stockholm om att det bara finns en människa på vår planet som besitter dessa kvalitéer.
Gitarrspelet räcker dock inte för att täcka de brister som finns i spelningen. ”Moving On and Getting Over” saknar fart och gungar inte alls som den bör. ”Carry Me Away” med rimmen bummer/summer och trouble/bubble lyfter heller inte live. Det finns även en genomgående känsla av att Mayer inte är helt bekväm med att kommunicera med sina åskådare. Publikfrieri är absolut inget måste, men jag frågar mig om bytet av New York City mot Stockholm i texten till ”Who Says” är det bjussigaste han kan komma med.
Något som bidrar till att spelningen faktiskt lyfter högt på sina ställen är när Mayer ändrar sin setlist i realtid genom att spela en sång han ”just kom att tänka på” och ger sig ut i en fin ”Love Is A Verb”. Eller när han som sista låt innan extranumren spelar ”A Face to Call Home”, ett Born and Raised-spår som inte framförts för publik sedan 2014.
Av alla hans begåvade medmusiker sticker Pino Palladino och David Ryan Harris ut. Pino, den rutinerade basisten som länge stått vid Mayers sida, visar att gammal är äldst då han okommenterat som ensam bandmedlem bär överdimensionerade solglasögon under hela spelningen. David, som har en mer framträdande roll, delar vid flera tillfällen lead-sång tillsammans med John. Kvällens höjdpunkt kommer när Harris ensam sjunger några rader ur ”Beautiful Ones” av Prince, som sedan övergår till en formidabel ”Slow Dancing in a Burning Room”.
Allt som oftast är spelningen väldigt bra, stundtals fantastisk, men i Mayer-mått når den som helhet inte några svindlande höjder. Ribban är högt lagt när det gäller en av de viktigaste amerikanska artisterna under 2000-talet, en tisdagskväll i Stockholm saknades några nivåer.
(John Mayer besöker Oslo, Trondheim, Köpenhamn, Herning, Amsterdam, London, Dublin och Manchester innan han återvänder till USA för att spela med Dead & Company den 31 oktober.)
