The Arms – konstnärlig popmusik med verkshöjd

Malmöbaserade duon The Arms släppte sitt självbetitlade debutalbum i somras. Vi hörde av oss till Pelle Lindmark och Jamin Pirnia för att ta reda på mer.

Vilka är The Arms, i stora drag?

Pelle: – Vi är två ganska vanliga, hyfsat kreativa och lagom neurotiska (män)niskor som gör lekfull popmusik och försöker hitta en plats eller ett sätt att vara lyckliga på i detta senkapitalistiska kaos vi fötts in i. Det är i stora drag. Bonusfakta: Vi är två vänner som båda råkar komma från östra Småland. Vi älskar gulliga djur, socker och tobak.

Hur lärde ni känna varandra?

Pelle: – Min lillebror Calle spelade i samma band som Jamin i början av 00-talet. Transparent Blanche hette de. Jag såg dem live i en skolmatsal och tyckte det var härligt, lite skevt och nervigt. Tänkte två tankar då: 1. “Jaha, brorsan har blivit stor och cool och spelar i band” 2. “Vem i hela världen är snubben som sjunger? Vilket jävla ufo. Hur vågar han bete sig så här i Nybro? Och vilken sjuk frisyr…” Det var Jamin.

Jamin: – Haha.. är det sant? Tänkte du så om mig? Coolt. Jag hade en frisyr. Om än sjuk.. Jo, jag hade förmodligen blivit nitad flera gånger om i Nybro om jag inte hade haft en cool storebror som backade upp mig. Det enda jag minns från den kvällen var att jag var förbannad för att vi hade blivit bokade som ett efterband till dragplåstret Las Palmas.

Pelle: – Sedan gick det några år och jag bodde ute i en sommarstuga, skrev på en superpretto bok om mig själv och var allmänt ganska olycklig och jobbig. Folk sa att jag borde ta mig samman och flytta tillbaka ner till Malmö. Den helgen jag flyttade ner frågade Jamin Calle om någon ville vara med och spela i hans band, Jamin With Jamin, och via lillbrorsan korsades våra vägar igen.

– Veckan efter hoppade jag in live utan att knappt ha repat alls. Det gick på något märkligt sätt ändå bra. Det var kul att spela musik igen och att vara tillbaka i den “Smutsiga Södern”. Därefter släppte jag det litterära navelskådandet och tog upp musikskapandet på nytt. Fast jag är fortfarande ganska pretentiös.

”Mitt tema i livet har alltid varit utanförskap i det lilla och i det stora, något som både hörs och känns i musiken”

Vad har ni sysslat med förut (musikmässigt)?

Jamin: – Ganska mycket och olika saker. Jag har bildat och startat upp flera band och gästat och varit med i olika typer av konstellationer. I stora drag så har jag gått från att skriva låtar som idag kanske anses som något provokativa, självömkande och med drogliberalt budskap, till att skriva i en mer optimistisk anda, med andliga inslag. Den senare musikmässiga vägen föddes definitivt när jag tillsammans med vänner flyttade och startade ett kollektiv i Malmö. Mitt tema i livet har alltid varit utanförskap i det lilla och i det stora, något som både hörs och känns i musiken.

Pelle: – Jag gillar och har sysslat med det mesta. Det är väl bitvis därför vi låter som vi låter. Jag har spelat (och spelar) techno, afrobeat, blues, folk, balearica och klezmer och har snöat in på trummor, synthar, gitarrer, mungiga och datorer. Jag har varit med i proggiga instrumental- och tweepop-band på gymnasiet, producerat en massa mer eller mindre obskyr elektronisk musik och har fortfarande väldigt svårt att hålla mig till en pryl.

– Just nu tror jag att jag har sex eller sju olika projekt igång samtidigt. Men det är inte så konstigt, tycker jag. Man äter ju inte samma slags mat varenda måltid och mår exakt likadant varenda gång man vaknar. Ibland känner man sig som Dalai Lama och ibland som Unabombaren.

Hur arbetar ni med låtskrivande och produktion?

Pelle: – Jag gör hela tiden låtar och produktioner, ibland flera stycken på en kväll. Det ligger faktiskt flera hundra låtar på datorn och bara bidar sin tid. Vissa känns som The Arms-låtar, och om Jamin gillar dem så gör vi dem klara tillsammans. Vi bråkar om vem som ska få skriva texten, skickar idéer fram och tillbaka över cyberrymden, men blir vänner med både varandra och låten framåt natten. Det är oftast så det går till.

– Ibland sätter sig Jamin vid pianot och skriver en fantastisk låt som vi sen klär upp i färgglada kläder. Då låser vi in oss i studion i Kirseberg, i varsitt rum, och jobbar på samma låt fast med olika delar. Vi arbetar enligt devisen ”första känslan, bästa känslan” och det går väldigt snabbt att göra en låt nästan klar. Sen tar det däremot lång tid innan vi fattar att vi redan var hemma.

Jamin: – Ja , så har det verkligen varit. Mitt bästa minne med denna skiva är när Pelle spelade upp ”Glimmer” för mig i studion. Det var en varm dag i april. Jag var olyckligt kär, ledsen, och framtiden var oviss. Jag och Pelle hade inte setts på ett tag och när han bjöd in mig så hade han redan kommit långt med själva instrumenteringen och arrangemanget men saknade sångmelodier, text och sång. Jag minns hur jag hamnade i ett hypnotiskt lyckorus när han spelade upp låten, och jag fick en omedelbar stark känsla av att det här var en låt av betydelse.

– Ibland undrar jag om Pelle kan läsa av mina tankar, och den dagen var det som att han fångade upp precis det som jag kände och ville förmedla.

Pelle: – Det kan jag inte. Det vore nog outhärdligt, haha!

Jamin: – Haha! Sedan jobbade vi hårt och oavbrutet i timmar, som om någon från ovan hade satt oss i förtrollning eller något. Visst har man sett och hört på tv där låtskrivare och producenter pratar om hur de har hamnat i extas och fått ett obeskrivligt flow. Precis så kändes det. Det var en väldigt stark händelse för mig och ett kvitto på hur bra vi kan jobba som ett team.

Ni släppte ert självbetitlade album i juni. Hur länge har ni arbetat med det materialet?

Pelle: – En låt är tio år gammal, en annan gjordes bara tre veckor innan vi var klara. De flesta är mellan 6 och 26 månader gamla. Men på ett sätt har vi arbetat hela livet med den här plattan… Det tar tid att komma fram ibland. Särskilt om man som vi är lika hårdnackat envisa som treåringar och tvunget ska göra precis allting själva och bara efter eget huvud. Många idéer på plattan har skvalpat runt i huvudet sen typ 2005 när jag först började hålla på med den här typen av pop.

”Många idéer på plattan har skvalpat runt i huvudet sen typ 2005 när jag först började hålla på med den här typen av pop”

– Sedan hade vi flera år när vi var ett mer ”vanligt” band och testade allt vi kunde komma på i replokalen. Det som är kvar nu är nåt slags destillat av allt vi varit inne på. Det är supermycket referenser i vår musik, både i text och i tonspråk. Till musikhistoria, till popkulturella fenomen, men även till oss själva.

Albumet i sin helhet är ju svårt att definiera genremässigt. Hur skulle ni själva beskriva er musik?

Pelle: – “More-is-more-artsy-fartsy-chamber-slash-afro-pop-perfection”. Nej, men allvarligt talat så är det svårt även för oss. Vi gillar lite olika prylar. Jamin gillar mer kommersiellt gångbar popmusik och jag gillar oftast lite smalare grejer. Sedan möts vi på mitten. Vi försöker få in allt som vi gillar med låtbaserad musik: polyrytmik, stämsång, oväntade vändningar och vackra melodier. Just melodier och intressanta arrangemang går i första hand, men även texter, feeling och narrativ i låtarna är prio. Det ska gå att lyssna på en platta varje dag i två år och ändå ha missat detaljer.

– Jag tycker att nästan all musik som släpps idag är otillfredsställande. Texten kan vara bra, soundet på trummorna snyggt eller rösten låta dyr och cool… Men som konstverk känns det tamt och billigt, som om folk inte ansträngt sig eller vågat ta ut svängarna ordentligt. Vi försöker göra konstnärlig popmusik med verkshöjd och nyskapande arrangemang, men ändå vara hyfsat lättillgängliga. Likt en audiovisuell trojansk häst, konstiga ljud och märkliga idéer i en bedrägligt bekant form. Eller så är det tvärtom… Såhär: om våra mammor gillar det, men ändå inte riktigt fattar det – då vet vi att det är bra .

Jamin: – Precis så! En annan komponent i vår musik är att ge lyssnaren hopp.

Pelle:–  Hopp. Det är viktigt. Vi försöker ge dig hopp. Inte på ett banalt plan, som i att allt kommer blir bra – för det vet vi alla vore en lögn – men på ett fundamentalt och undermedvetet plan. The Arms är ett slags värme.

Vad är planerna för den närmaste framtiden?

Pelle: – Jag ska flytta ut till en gård på Österlen i höst, lära mig rida och bygga upp en ny studio. Sedan ska jag sätta mer mig ner vid flygeln och titta över fälten. Skriva ny musik. Vi har faktiskt en ny skiva på gång som jag vill ge ut i år. Det hade varit roligt att plötsligt släppa massor av musik, enligt ketchupeffekten. Jag gissar att du är mer tveksam, Jamin?

Jamin: – Jag är alltid tveksam, men inte omöjlig.