Månadens PS: september

Bat For Lashes. Foto: Eliot Lee Hazel

Ännu en månad är till ända och det är dags för HYMN att snabbrecensera ett gäng med släpp som kommit under september.

Bat For Lashes – Lost Girls

POP Natasha Khans eteriska estetik är lätt att älska och nya Bat For Lashes-albumet Lost Girls är inget undantag. Det åttiotalsdoftande soundet ligger som en stabil grund för skivan, vars tematik kretsar kring personan Nikki Pink. Dessutom har Khans flytt till Los Angeles gjort sitt för det filmiska anslaget. Storslagna smäktande ballader samsas med synthpoppiga spår som till och med går att dansa till, vilket känns rätt ovanligt när det kommer till brittiskan. 7/10

Stilla Havet – Brinnande horisont 

SYNTHPOP Stilla Havet har släppt ett album som är synthigare än det förra, skrivet bland annat under kärnvapenhot i Nordkorea, med inspiration av Tjernobyl och kalla kriget. Det är svängigt och nostalgiskt, men bitvis också ojämnt och osammanhängande. Det är något med Brinnande horisont som gör att melodierna inte lyfter på samma sätt som debutskivan, istället fastnar man i en ryckig synthpop som inte känns speciellt intressant alls. 5/10

Whitney – Forever Turned Around

ROCK Inte mycket har förändrats sedan förra albumsläppet. Chicagobaserade Whitney sysslar fortfarande med musik som blandar influenser från dåtiden och samtiden, och man hamnar fortfarande farligt nära det (för en del) lite nedsättande epitetet ”papparock”. Men Forever Turned Around når aldrig upp till debutskivans höjder. Kanske är det för att den helt enkelt är för lik det tidigare materialet, så pass att det blir lite sömnigt. Med det sagt: ett trevligt album att lyssna på i bakgrunden men ingen kioskvältare. 6/10

girl in red – chapter 2

LO-FI Norska Marie Ulven samlar sina DIY-släpp för andra gången och även om vi hört låtarna förut gör helheten oss ännu mer säkra på att girl in red är en av de bästa i världen på att snickra charmiga slackerpoplåtar just nu. Varenda refräng som sitter som en smäck. Det känns som att det börjar bli dags för ett debutalbum. 7/10

Belle & Sebastian – Days of the Bagnold Summer

FILMMUSIK Days of the Bagnold Summer bjuder på många fina, stilla ballader och återbesök till ett par gamla Belle & Sebastian-godingar i samma makliga tempo. För fans är detta är givetvis ett måste, men man kan ändå inte undgå att sakna en viktig sak – att ha sett den okända indiefilmen som skivan är soundtrack till. Men ändå underbar Midnight Cowboy/Storytelling-känsla i de instrumentala låtarna. 7/10

The Highwomen – The Highwomen 

COUNTRY En frisk vind blåser genom Nashville. Brandi Carlile, Maren Morris, Amanda Shires och Natalie Hemby är en behövlig fräschör som spelar brallorna av en bransch dominerad av den manliga blicken. Med en tydlig refererande till låten ”Highwayman” styr det ett genomgående förträffligt country-skepp. The Highwomen är en dörröppnare som tar countryn in på nya vägar. 6/10

Liam Gallagher – Why Me? Why Not.

BRITPOP Bröderna Gallagher har låtit likadant sedan 90-talet, fast sämre. Det här albumet är inget undantag. Å ena sidan är det lite skönt att det fortfarande finns musik som låter så här, å andra sidan är det ju jävligt tröttsamt. Det är gitarrer, fläskiga stråkar och ”yeah yeah”. Du vet exakt vad du får, men det är tveksamt om någon verkligen behöver detta. 3/10

Alice Cooper – Breadcrumbs 

ROCK I riktlinjerna för HYMNs betygsättning står det ”när du hellre vill dö än lyssna på den här skivan en gång till” för lägsta betyg, i den beskrivningen passar Breadcrumbs. Alice Cooper låter felstegen avlösa varandra, han släppte till exempel Rise med bedrövliga Hollywood Vampires tidigare i somras. Det finns mycket att säga om att 71-åringen sjunger ”I wear my jeans too short, and my neckline’s too low/I’m getting stared at wherever I go” i Suzi Quatros ”Your mama won’t like me” men det finns varken teckenutrymme eller lust för det. Vem orkar med den här skiten, Johnny Depp kanske? 1/10

Efterklang – Altid Sammen

ELECTRO Altid Sammen är på många sätt en intim skiva, vilket förstärks av att Casper Clausen sjunger på sitt modersmål. Och tänk att det danska språket skulle gå så bra ihop med Efterklangs ljuvliga electropop? Även om det här inte är trions mest experimentella alster gör språkbytet att soundet känns fräscht och intressant, men framförallt vackert! 8/10

Pixies – Beneath the Eyrie

ROCK Här har vi ett smärtsamt exempel på ett band som lever på gamla meriter. Beneath the Eyrie är stundtals usel, allt som oftast ointressant, och aldrig någonsin i närheten av de kultalbum som Pixies snickrade ihop för trettio år sedan. Det må låta hårt, men av alla återföreningar som skett under det här årtusendet så är nog det här den som känns allra sorgligast. 2/10

Kayo Dot – Blasphemy

AVANTGARDE Toby Driver, den kreativa kraften bakom Kayo Dot, får in fler idéer per låt än de flesta hinner med under ett helt album. Nya Blasphemy drar stundtals åt det som brukar kallas blackgaze (framför allt Alcest) men främst åt progressiv rock blandat med gotisk svärta och domedagspredikan. Ett storslaget, högst oförutsägbart album. För fans av såväl The Mars Volta som Current 93. 8/10

KANGA – Eternal Daughter (ep)

INDUSTRIAL POP Hon kallas ibland ”en kvinnlig Trent Reznor” men KANGA är mer originell än så. Inte sedan soundcloud-profilen PomDeters mash-up av Nine Inch Nails ”Head Like A Hole” och Carly Rae Jepsens ”Call Me Maybe” har det skapats en mer perfekt symbios av nordamerikansk industrirock och modern, kommersiell popmusik än hennes nya ep Eternal Daughter. 9/10

Andrew Combs – Ideal Man 

AMERICANA Ideal Man är ibland lättsam populärfolk, ibland kylig och dunkel americana. Andrew är en artist under återhållsam utveckling som ofta arbetar med subtil genreöverskridning, något som verkar vara gångbart i Sverige. I november kan du se honom i så väl Höganäs som Stockholm och Göteborg. Ta chansen, du lär inte bli besviken. 7/10

Charli XCX – Charli

POP Första fullängdsalbumet på fem år (undantaget några mixtapes) är verkligen (för att citera en låttitel på skivan) ”Next level Charli”. Charlotte Aitchison har levererat ett skolboksexempel i hur man gör snygg, modern och framåtblickande, men samtidigt radiovänlig och kommersiellt gångbar popmusik år 2019. 8/10

Tove Lo – Sunshine Kitty

POP Det här är Tove Los fjärde album och det är ändå något anmärkningsvärt med en artist som efter så lång tid fortfarande inte har hittat ett eget sound. Låtarna spretar åt alla möjliga håll och det är som att hon inte kan bestämma sig för om hon ska låta som Robyn, Lykke Li, Rihanna, Lorde eller Sia. Inget fel med det egentligen, bättre musikaliska förebilder kan en knappast ha. 6/10

Anna Ternheim – A Space For Lost Time

SINGER-SONGWRITER Anna Ternheim är en skicklig låtskrivare, men här låter hon ovanligt trött och oinspirerad. Det är sval och snyggt producerad gitarrpop i ständig moll, men såväl glitter som äkta svärta saknas. Nej, det här albumet hade gjort sig bättre som EP, ”This is the one”, ”You belong with me”, ”Everytime we fall” och bitterljuva ”Stars” hade räckt. 5/10

Per Texas JohanssonStråk på himlen och stora hus

JAZZ Stråk på himlen och stora hus erbjuder en spännande variation i både instrumentuppsättning och ljudvärldar. Exempelvis så förekommer harpa, marimba och oboe. Albumet kan kallas experimentellt i den mån att den just använder sig av otypiska instrument för jazzen men samtidigt så ligger det mycket i jazzens natur att ta ut svängarna och expandera utifrån sina konventioner. Det lyckas man utmärkt med på denna skiva som är bland det mest spännande som hörts i svensk jazz det här året. Med suggestiva melodier och ett exotiskt val av instrument påminner det lite Goran Kajfes senaste album Into the Wild. 8/10

His Golden Messenger – Terms of Surrender 

FOLKROCK De senaste sex åren har M.C. Taylors album under namnet His Golden Messenger låtit väldigt lika varandra, vilket i hans fall är positivt. Musiken har en hög lägsta nivå och manar till både dans och tårar. Terms of Surrender är inget undantag. Med en sprudlande ”I Need a Tecacher” banar han vägen för ännu ett fint kapitel. 7/10

Monolord – No Comfort 

DOOM METAL Skivbolaget Riding Easy har ersatts av Relapse men Monolords igenkännande sound består, utan att stå stilla. No Comfort erbjuder samma vemod och innerliga långsamma storhet som på Rust (2017) och Empress Rising (2014). Men denna gång visar bandet prov på en än mer progressiv ådra som får en att höja på ögonbrynen. 8/10