Jag minns hur hänförd jag var när Nouvelle Vague gjorde entré i min värld någonstans i mitten på 00-talet. Ett band som gjorde bossa nova-covers av klassisk pop, rock och punk kändes som höjden av innovation, med exempelvis en sorgsen balladversion av Yazoos ”Don’t Go” och Depeche Modes ”Just Can’t Get Enough” med sambarytmer som krönande verk.
Jag minns att jag lyssnade non-stop på både den självbetitlade debuten och uppföljaren Bande Á Part när det begav sig. Jag lyssnade också, i mindre utsträckning, på albumet 3 som kom några år senare, men därefter svalnade mitt intresse. Bandet hade förlorat nyhetens behag och allt som kunde komma i framtiden skulle bara vara onödig och mindre engagerande repetition.
Bandets grundare Marc Collin och Olivier Libaux måste ha känt detta på sig och bestämde sig därför för att ge sig ut på en ”15th anniversary tour”, där målet är att fokusera på de två tidiga albumen istället för att presentera nytt material.
Spelningen börjar intressant. Till tonerna av den släpigt lugna ”Fade To Grey” (Visage) hör jag sångerskorna börja sjunga men jag ser dem inte på scen. Publikhavet vänder sig om och många verkar titta direkt på mig. Det tar några förvirrade sekunder innan jag inser att sångerskorna står precis bakom mig och sedan sakta banar väg mot scenen efter att mitt trögfattade jag flyttat sig ur vägen.
Låtmässigt börjar spelningen med hög igenkänningsfaktor för alla i den mogna publiken. ”Bizarre Love Triangle” (New Order) följs av ”I Wanna Be Sedated” (Ramones) till stort jubel och därefter spelas bland annat ”Too Drunk To Fuck (Dead Kennedys) och Sweet And Tender Hooligan (Smiths).
Arrangemangen är i stort sett lysande utförda och allehanda instrument dras fram av bandmedlemmarna (både maracas och en melodika dyker upp under spelningen). Ändå kan jag inte riktigt uppbåda det engagemang jag trodde att jag skulle göra. Det är något skevt med att se bandet live. Jag och alla andra vet mer än väl att vi bevittnar ett band som enbart tolkar andras material, men hur annorlunda deras låtarrangemang än må vara får jag känslan av att vara på karaokekväll eller att jag genomlider coverbandet som hyrts in till min mosters tredje bröllop. De äldre herrarna som fylleskrålar till ”The Guns Of Brixton” (The Clash) gör mig inte bättre till mods.
Bäst under kvällen är den energiska tolkningen av ”Blister In The Sun” (Violent Femmes) och ”Enola Gay” (OMD) som omvandlats till vemodig ballad. Bortsett från det känner jag att kvällen känns ganska bortslösad och att jag lika gärna kunnat lyssna på deras tidiga alster hemma i hörlurar om nu lusten fallit på.
Bild ur Rockfotos arkiv.
