Waves Vienna Music Festival & Conference: Dag 1

Petrol Girls. Foto: Martyna Wisniewska

HYMNs Kristoffer Nilsson är i Wien och besöker showcasefestivalen Waves Vienna Music Festival & Conference. Läs hans första rapport därifrån här.

Waves Vienna Music Festival & Conference är en branschfestival som har ägt rum åtta år tidigare. Ett av festivalens motton är ”East Meets West” och det blev väldigt tydligt när jag första gången ögnade igenom festivalens bokningar för ungefär en månad sedan. I slutet av augusti annonserades de sista banden och då hade man bokat 100 band från 22 olika länder varav drygt en fjärdedel av från värdlandet Österrike. Banden fördelades senare ut på cirka tio scener under tre dagar.

Två länder är särskilt inbjudna som ”focus countries” och från öst är det Ungern och från väst är det Sverige och då framför allt Westside Music, Welfare Sounds och Headstomp Productions som deltar, särskilt under konferensen.

Jag har gjort några resor till Österrike genom åren, främst skidresor till Alperna, men jag har aldrig haft förmånen att besöka huvudstaden så det var med stor glädje jag såg Wien genom bilrutan på väg till hotellet under torsdagseftermiddagen.

Festivalen inleddes nästan omgående med svenska Miss Sister. Bakom artistnamnet står Ida Gratte som har släppt musik under eget namn tidigare. Strax före sju gick hon på scen och hade sällskap av gitarristen Tobias Löfqvist. Det blev en fin start på festivalen och en mix av låtar från Idas karriär, ofta i ett mer avskalat perspektiv än låtarna är inspelade. Den akustiska versionen av ”Call Me When You Need Me” tillsammans med ”Fucked Up World” var höjdpunkterna.

Jag gick vidare till nästa scen som bjöd på österrikiska Atzur. Här var det en duo med klaviatur och trummor och ljudbilden var större. Den mörka konsertlokalen fylldes av ljudmattor och strålande sång. Höjdpunkten var vackra ”Running” vars pianoinledning är en favorit.

Festivalområdet är uppdelat i främst två områden med äldre tegelhus och innergårdar. Väldigt vackert. De gröna växterna klättrar på tegelväggarna och kullerstenarna ligger snyggt placerade på marken. Här finns även barer och matställen som jag ber att få återkomma till senare under helgen.

På scenen vägg i vägg med Atzurs scen stod ett piano. Jag blev nyfiken och kort därefter kom Carlos Cipa in på scenen i dunkelt lila belysning och bugade inför publiken. Han satte sig vid pianot och lät tonerna födas och sväva iväg i lokalen. Det blev en magisk halvtimme. Det var som behaglig massage för trumhinnorna att få höra pianostyckena i en stad som har en fantastisk musikhistoria över seklerna. Carlos Cipa var en ny bekantskap för mig som jag absolut ska lyssna mer på framöver.

MNNQNS. Foto: Sarah Bastin

Det Londonbaserade punkbandet Petrol Girls spelade senare på samma scen. Deras punk var en extrem kontrast till den lågmälda stunden med Carlos Cipa. Kvartetten gick på scen och inledde med ”The Sound”. De levererade sedan massor av energi och ilska. Det sistnämnda framstod kanske allra tydligast i ”Touch Me Again” i slutet.

Ytterligare ett svenskt framträdande ägde rum under kvällen och det var Adée som rör sig snyggt i gränslandet mellan hip-hop och soul. Det är ett gränsland som jag ganska sällan besöker, men när det blir som denna kväll, med bra sång och stort engagemang, så når det fram på ett utmärkt sätt. Att Adée har turnerat mycket framgick tydligt.

Rummet där hon spelade påminde mycket om ett café och baren fanns i den bakre delen av rummet. På något sätt kändes det som en udda konsertlokal till skillnad från de två andra scenerna i samma länga i kulturhuset WUK.

På samma scen spelade enmansorkestern Bartleby Delicate från Luxemburg och den ödmjuka musikern skapade en fin stund för oss. Publiken längst fram satt på golvet och var tyst när låtarna levererades. Fyra orange lampor inramade scenen och vi fick bland annat höra fina ”Little Less Home” och ”Sleeping Song” som passade särskilt bra med tanke på den stillsamma stämning som rådde i lokalen. Risken att somna var dock liten med tanke på den fina konserten.

Ungerska Middlemist Red, från Budapest, stod på tur och klockan närmade sig midnatt. De spelade vid scenen Aula och rummet påminde om ett café i skolmiljö. Kvartetten bjöd oss på en härlig stund i garagerockens tecken. Jag har lyssnat en del på dem och de bjöd oss på flera favoriter, bland annat ”Aanimal”, en kanske alltför rivig version av ”Multicoloured Drive” samt avslutande ”Drifter in the Dark” i snyggt grönt sken.

Franska MNNQNS avslutade min kväll och det var en fin rockkonsert. De fyra musikerna rev av låt efter låt och trots att klockan passerade ett var det en ganska pigg publik framför scenen. ”If Only They Could” samt nya singeln ”Fall Down” var höjdpunkterna tillsammans med The Fall-covern ”Totally Wired”.

Jag gav mig ut i Wien-natten och promenerade mot hotellet. Staden låg stilla och några bilar körde förbi. I ett gathörn stod några av bandmedlemmarna i Middlemist Red, en duva flög över vägen i gatlyktornas sken och jag promenerade vidare genom den härliga natten.