”You only know / It’s value when it’s gone / It’s only memorable / By the scars it leaves” sjunger Fenne Kuppens i ”Skin”, den stillsammaste och kanske allra sorgligaste låten på setlisten när Whispering Sons gör sin första Malmöspelning på Plan B.
Övertygelsen om att musik ska kännas, och allra helst göra ont, tycks vara en del av det belgiska, unga postpunkbandets innersta väsen. De verkar i en tradition med förlagor ur ett svunnet, svartklätt 80-tal bland depprockskolosser som The Cure och Joy Division. Men även från samtiden där band som The Soft Moon och Light Asylum utgör byggstenar för en ny, otroligt vital 2010-talscen för gotisk postpunk.
Livebandet Whispering Sons låter en liten aning tyngre och råare än albumversionen. När man ser darkwavekvintetten på scen framgår det också än mer tydligt hur oerhört viktig sångerskan Fenne Kuppens är för konceptet Whispering Sons. Hennes Nina Simone-djupa, dramatiska sång utgör låtarnas innersta nerv. På scen är det som att hon lever i musiken när hon följer varje nyans med sitt fängslande, teatrala scenspråk.
Lite mer än två år har gått sedan Whispering Sons gjorde sin allra första Sverigespelning på Kalabalik på Tyrolen. Den (mycket välförtjänta) hypen kring bandet har vuxit en hel del sedan dess. I fjol blev de enda nytillskottet till tyska gothinstitutionen M’era Lunas line-up. Hemma i Belgien sålde flera av vårens klubbspelningar slut. Själv höll jag deras fullängdsdebut Image för 2018 års bästa skiva när jag summerade det gångna året.
Ikväll drabbar dock inget mig lika hårt som den två år äldre singeln ”Performance”. Låten byggs långsamt upp med digitala trummor och en nedstämd janglegitarr till en mörk och underbart reverbindränkt domedagsmässa. Just där, just då är Whispering Sons bryggan som leder från darkwavegenrens rötter till dess så vitala samtid.
