Ett av de bästa banden på garagerockscenen på senare år är The Mystery Lights, ursprungligen från Salinas, Kalifornien men numera baserade i New York City. De släppte albumet Mystery Lights 2016 och det blev omgående en favorit. Tidigare i år släpptes uppföljaren Too Much Tension! som är minst lika bra.
Den långa Europaturnén, med cirka 50 spelningar, inleddes i tyska Münster den 5 september och tog ett stopp vid Christiania och härliga Loppen denna tisdagskväll. När de var på Loppen i februari 2017 var jag väldigt sjuk och fick ställa in min resa så denna spelning hade jag längtat efter länge. Det var självklart att sätta sig på tåget i riktning mot Köpenhamn.
Regnet föll över Christiania och det var blåsigt när jag kom fram. Jag gick därför direkt uppför trapporna till Loppen där det mörka trätaket var lika vackert som vanligt och instrumenten stod startklara på scenen i ett svagt turkoslila ljus.
Från DJ-båset spelades härligt raspiga vinyler med musik från främst 1960-talet. Låtvalen var grymt bra och vi hörde bland annat Ognir & The Nite Peoples ”I Found a New Love” och Paul Revere & The Raiders ”Kicks”. Helt enkelt perfekt med garagerock från en period som säkert har inspirerat kvällens båda band.
Halv tio gick japanska DYGL på scen. De fyra musikerna inledde lite trevande med ”Hard To Love”, men redan som andra låt höjdes tempot med snygga ”A Paper Dream”. Det blev en halvtimmesspelning som gick lite upp och ned. De snabbare låtarna nådde mest fram till mig och avslutande ”Don’t You Wanna Dance in This Heaven?” var spelningens höjdpunkt.
Tjejerna i DJ-båset fortsatte att bjuda på grymma låtar och det började bli mycket folk framför scenen. De fem musikerna i The Mystery Lights gick på scen och gjorde soundcheck i rödblått sken och röken började lägga sig som en dimma.
Exakt 22:33 gick bandet på scen på riktigt och inledde med ”I’m So Tired (Of Living in the City)” som övergick till ”Follow Me Home”, det vill säga inledningsspåren på respektive platta. Det lät strålande redan från början.
Precis som på plattorna övergick flera låtar i snygga medleyn och kvällens ösigaste låt var ”Melt”. Annars var det främst de långsammare låtarna som skapade mest magi. ”Watching the News Gives Me the Blues” och ”Flowers in My Hair, Demons in My Head” var båda sagolikt bra. ”Too Many Girls” och ”It’s Alright” visade exempel på när garagerock är som allra bäst .
Avslutningen på den sistnämnda kläddes av vackert och till slut var det i stort sett bara bas och orgel som framstod i ljudbilden och det fick tankarna att sväva iväg till Ray Manzarek och The Doors.
I slutet spelades underbara ”What Happens When You Turn the Devil Down” och hela Christianshavn gungade. Om de hade följt mönstret från inledningen så borde konserten ha avslutats med ”Traces”, det vill säga sista låten på nya plattan, men så blev det inte utan det avslutades med en rykande ”Thick Skin” istället.
Det blev extranummer och det hela avslutades med en snygg version av The Screamers ”122 Hours of Fear” och jag stod kvar länge och applåderade ett av mina favoritband.
Utanför hade det slutat regna och jag promenerade långsamt utmed Princessegade till metron som tog mig till Kastrup där jag hoppade på tåget till Malmö.
Mälarbron vid Centralen var färdigbyggd 1914 då Första Världskriget inleddes. Som tur var tog kriget slut efter några år och drygt 100 år senare lyste månen vackert över den gamla bron och kanalen. Jag gick över bron och nynnade ”if tomorrow never comes” (refrängen ur ”Watching the News Gives Me the Blues”) och tyckte just då att tiden verkligen kunde ha fått stå stilla denna underbara tisdagskväll.
