Alex Cameron – Miami Memory

Vem är egentligen Alex Cameron?

Är det Alex Cameron vi ser på scen i läderjacka och slickat hår? Är det Alex Cameron som jagar efter sjuttonåringar på nätet? Är det Alex Cameron som spöar män när de insinuerar att han skulle kunna vara homosexuell?

Problemet med konstnärskap som utgår ifrån en konstruerad roll är att de förr eller senare får slut på spelrum. Rollen går från att vara en frihet, en täckmantel, till att växa sig allt mindre.

Forced Witness sjöng Cameron om att jaga nakenbilder på nätet, slåss i barer och sova i containrar med byxorna fulla av sperma. Han antog rollen som en man på total kollisionskurs med 2000-talets alla värderingar, en vidrig dinosaurie. Camerons egen självinsikt, tillsammans med karaktärernas brist på densamma och det stötiga powerpop-soundtracket blev en förvånansvärt välformulerad kommentar om rockmusikens relation till maskulinitet.

Men vart ska Cameron efter det? Orkar man verkligen spela äcklet dag ut och dag in? Forced Witness släpptes bara någon månad innan #metoo-hösten, som skakade samtalet om övergrepp och trakasserier. Kan man verkligen spela en ”The Game”-grabb efter det?

Inför Miami Memory har Alex Cameron gått ut och sagt att det är slut på pajaseriet. ”Jag kan försäkra er om att jag inte skrev dessa låtar som ett skämt eller ett försök till att göra någon obekväm”, sa han i samband med utannonseringen.

Det är såklart inte sant.

Eller? Kan det verkligen vara det? Miami Memory gör sitt allra bästa för att lösa upp karaktären, och personen, Alex Cameron till något mer svåråtkomligt.

Där både Forced Witness och dess föregångare Jump The Shark gömde sin kritik i överspelade pastischer, bjuder Miami Memory på ”Bad For The Boys”. I en nyinspelning av Thin Lizzys rockradioklassiker sjunger Cameron om män som tiden sprungit ifrån. Män som hade sin storhetstid i tjugoårsåldern, men numera åker motorcykel och hänger på chauvinistforum. ”Now you’re living little lives without women/And blaming them for all the change” sjunger Cameron.

De raderna har alltid funnits där som underton. Det var klart från start att männen på Forced Witness var dinosaurier som kravlat sig upp ur 80-talets dunklaste grottor. Så varför berätta det för oss nu, på ett så plakatpolitiskt sätt?

Det är bara på spridda delar av Miami Memory som det mer romantiska jaget spelas på. Titelspåret är en apokalyptisk kärlekssång om att slicka stjärt, hålla hand och vara nyförälskad mitt i stormande semesterortsdekadens. Det är absurt och samtidigt öppenhjärtigt, och ett av de starkaste spåren i hans katalog.

Överlag har han lärt sig sålla och sortera i sin kärlek till powerpop och åttiotalsrock. Miami Memory är lika mycket David Bowie och Bruce Springsteen som brittisk överklasspop á Prefab Sprout och Lloyd Cole. Här finns samma kärlek till teatrala och oförutsägbara ackordbyten som på Weyes Bloods Titanic Rising, en av årets bästa skivor. Det är låtskrivande av den klassiska skolan, och Cameron kommer närmre och närmre att fullständigt bemästra den.

Men där varje spår på Forced Witness strålade samman till något enhetligt, känns Miami Memory spretigare, utan tydligt syfte. Vart är det Cameron vill, egentligen? Är det här hans uppgörelse med sitt gamla persona eller bara ett nytt parlörtrick? Stundtals känns det som att sitta med andan i halsen i en knäpptyst publik och vänta på punchlinen.

Och när den väl gör det är det underbart tramsigt, såklart. Men kan det vara så att Alex Cameron håller på att gå vilse? Att väggarna och kostymen börjar bli lite för trång? Bland alla lager av satir och ironi är det svårt att inte längta efter bara ett ärligt ord. Någonting som visar att Cameron vet vart han är på väg.

Kanske gör han det ändå. Kanske är det precis vad Miami Memory är. Det är som alltid, väldigt svårt att se ifall fingrarna ligger i kors när någon alltid har handen i fickan.

[Secretly Canadian, 13 september]

7