Lyxig professionalism när Soen gör Sverige-debut på Pustervik

Soen är kvintetten som slagit i underläge på fältet svensk progressiv hårdrock. Trots att Sverige är bandets hemland och att de sedan 2012 släppt fyra studioalbum med hyllande kritik från utländska medier har de aldrig tidigare spelat på svensk mark. Bandet har sedan mars varit ute på en Europaturné som delats in i två delar. Den andra delen tog start i Österrikiska Graz i augusti och på söndagen var det äntligen dags för dem att besöka Göteborg och Pustervik.

Bandet huserar profilerade medlemmar som Martin Lopez (ex-Opeth) och Joel Ekelöf (ex- Willowtree) och har så sent som förra året fått förstärkning av kanadensiskt födda gitarristen Cody Ford. Men det nya albumet Lotus och draghjälp från två supportakter gör de Sverigepremiär med en show som sträcker sig över knappt fyra timmar.

Italienska The Price styrs av den drivande kraften Marco Barusso som producerat musik för Lacuna Coil och Thirty Seconds To Mars. Av de tusentals noter han tar på sin sjusträngade gitarr sitter samtliga med precision på nanometern. Han är en studiomusiker som vet allt om stränginstrument men tyvärr inget om hur han möter en publik. Med likgiltig blick och lätt nerfälld keps gör han sitt yttersta för att inte märkas.

I kontrast till detta är resterande medlemmar raka motsatsen. Sångaren Axel Capurros publikfrieri är valpigt när han planlöst hoppar runt i sitt stora linne och uppmanar de tidiga besökarna att klappa i takt. Värst av allt blir det när Guido Carli försöker sig på ett trumsolo och missar några pukslag vilket gör att han helt kommer av sig och blir sittande utan att gör något försök till att återuppliva fanskapet. På vänsterkanten står Barusso och kollar uppgivet innan han lämnar vår åsyn.

Wheel är iklädda mörka huvtröjor som döljer deras ansikten medan de andas tungt i väntan på att ett spartanskt och utdraget playback-intro ska spela klart. Till slut börjar Mikko Määttä basriffa medan han vaggar runt på scenen likt en finsk, kort och mystisk variant av Robert Trujillo (Metallica). Till hans mullrande basmatta fylls rummet av komplexa trumpartier och en stark röst signerad James Lascelles. Den mystik och förväntan Wheel bygger upp under första numret håller dock inte längre än så, vilket mynnar ut i en 45 minuters-spelning som till stor del saknar nerv.

Klockan 22:00 står Soen redo. Bakom ett trumset i klass med Nicko McBrains (Iron Maiden) hamrar Martin Lopez igång ”Covenant”. Det blir omgående uppenbart att den professionella nivån höjs flera snäpp. Soen har rutin, kvalitet och en självklarhet på scen många band i samma genre saknar. Det glesa publikhavet har fyllts på rejält, vilket Joel Ekelöf noterar stolt i ljuset från bandets bländande strålkastare. Joel har en stilren estetik likt en ondskefull Hollywood-antagonist och hans röst ger uttrycket ”bättre än på skiva” ny mening när han gång på gång överträffar studioversionerna.

Det som gör Soen så bra förutom den individuella skickligheten är dynamiken och, vad jag förmodar, en enastående ljudtekniker. Ljudet är perfekt i alla avseendet och höjer upplevelsen markant.

Soen har med sin Tool-inspirerade stil hamnat i hårdrockens finrum och med facit i hand är det verkligen sorgligt att de inte spelat i hemlandet tidigare. Inför ”Opus” berättar Joel att de turnerat i åtta år men att de först nu blivit inbjudna till Sverige, han tillägger sedan att det är skönt att äntligen vara hemma.

De framför tio alster hämtade främst från Lotus och Lykaia där spektakulära ”Lascivious” och ”Martyrs” står ut. Efter att de blivit inklappade för extranummer tackar de samtliga inblandade, allt från ljustekniker och merchförsäljare innan de avslutar med senaste albumets titelspår.

Strax innan midnatt lämnar de Pustervik med känslan av att det inte kommer ta åtta år innan de blir inbjudan till Sverige igen.

Soen spelar i Stockholm fredagen den 20 september.