Squid – Town Centre EP

Det singel-orienterade skivbolaget Speedy Wunderground tycks vara inne i en alldeles särskild formtopp för tillfället med släpp av nya spännande brittiska konstrock-akter som Black Midi och Black Country, New Road.

Producenten Dan Carey (med bla. Franz Ferdinand, Bat For Lashes och Hot Chip på CV:t) grundande bolaget som ett experiment med ett tydligt koncept: all musik produceras av honom i hans studio och det ska gå snabbt. En dags inspelning med full kreativ frihet för banden under hans guidning, en dags mixning, en minimal mängd pålägg i efterhand och därefter en så snabb release som möjligt.

Hittills har bolaget endast släppt singlar, något som nu ändras med Brighton-kvintetten Squids andra EP. Likheter går att hitta mellan bandet och ovannämnda Black Midi – inte minst den uppenbara förkärleken för Talking Heads känns igen – men Squid går sin egen väg i en genreblandning som är betydligt mer mångfasetterad än den grupp av nya brittiska postpunkband (Fountains D.C, IDLES, Shame etc) de hittills ofta klumpats ihop med.

Likt amerikanska själsfränder i Parquet Courts och Bodega tycks de ha kroniskt svårt att begränsa sig till en genre. Post-punk, jazz, funk och skev psychpop blandas utan förbehåll i en kakafoni av motoriska trumbeats, distinkta basgångar, blåsinstrument, oberäkneliga gitarrer och excentrisk sång. Tankarna vandrar stundtals till Television och Wire, men kanske främst till den genreöverskridande postpunk The Pop Group ägnade sig åt på sina två första skivor Y och For How Much Longer Do We Tolerate Mass Murder?

I centrum för EP:n står de fantastiska singlarna ”Match Bet” och ”The Cleaner”. Två låtar i samma tradition av klassmedvetna storyteller-låtar om låglönejobb, skenande bostadspriser och mental ohälsa som Squid tidigare presenterat på sin debut-EP och efterföljande singlar. Karaktärsdrivna och smått episka berättelser som förmedlas genom Ollie Judges Mark E. Smith-aktiga, maniska pratsång och Louis Borlases mer sansade och skönsjungande stämma.

Men Squid har också en annan mer tillbakadragen sida. De två centralspåren ramas in av ett instrumentalt öppningsspår och ett nästan-instrumental avslutning som båda vittnar om ett band med fler strängar på sin lyra än vad man vid första anblick ser. Öppningsspåret ”Savage” inleder EP:n med drone-lik postrock som med sina stråkar och blåsinstrument påminner om Talk Talk och avslutande ”Rodeo” avslutar med en cinematisk resa som trippar mot det kosmiska.

Dessa två stilar vittnar om ett dynamiskt band vars fortsatta utveckling ska bli väldigt intressant att följa på det debutalbum som förhoppningsvis landar nästa år.

[Speedy Wunderground, 6 september]

7