Chelsea Wolfe – The Birth of Violence

Om du åker ut till mitten av Stilla Havet och skvalpar fötterna i det salta vattnet, vad skulle du då få syn på? En klar dag är det svårt att se djupare ner än någon meter. Men faktum är att det kan finnas upp emot hundra miljoner olika arter som lever på havsbotten. Samtidigt som dina fötter bryter ytan ovanför i små cirklar, rör sig miljontals varelser där nere. Rakt under dig, bara inte på samma plan. På samma sätt har Chelsea Wolfe gömt någonting på botten av sin pastorala och enkla folk. Det syns inte, men en oförsiktig fot kan lätt råka stryka mot någon av skuggorna när den kommer lite för långt ner.

Wolfes sång och akustiska gitarr vilar tryggt längst upp i mixen. Även om den gotiska ikonografin gör det lätt att dra paralleller till Nick Cave, har hon mer gemensamt med de metalband som hon rör sig i sällskap med. Wolfe är ingen historieberättare, hennes lyrik låter våldet bara anas någonstans strax utanför kulisserna.

Det grovhuggna språket tillåter bara några få starka bilder att slippa igenom det dunkla draperiet. ”When you come dead last/ In Battles Long Past” från ”American Darkness”, en av skivans höjdpunkter, och ”Women know what it is to endure” från ”The Mother Road” är ledtrådar in i The Birth of Violences kärna. Berättelser om kärlek, hämnd, och den konstanta positionen som offer det innebär att födas som kvinna. Alltid förlorare av frihet och kärlek.

Men The Birth of Violence är dubbelsidig. Vad är det egentligen för våld som föds? Det mot kvinnan eller det som kommer att komma i gengäld? Då och då reser sig låtarna till triumferande refränger, som en knytnäve som långsamt lyfts ur fickan. Men det erbjuds för lite för att kunna knyta samman projektet till någonting tillfredsställande. The Birth Of Violence vaghet blir i slutändan till en svaghet.

Först på The Birth of Violences botten utspelar sig den riktiga skivan. Här rör sig tunga drones och golvpukor som skeppsvrak. Basgångar kommer och går, skuggor av någonting större som drar förbi. Nästan hälften av mixen låter sig bara anas i det tjocka och mörka vattnet. Metal- och industrialdoftande ljudlandskap är på The Birth of Violence siluetter som aldrig tar form. De rör sig som konturlösa djuphavsfiskar genom skivans undre regioner. Men Wolfes låtskrivande är också för likriktat för att riktigt kunna rättfärdiga dem. Det intressanta sker någon annanstans och är alltid precis på väg ut ur bild. De simpla, akustiska meditationerna lyckas inte alls insinuera det våld och mörker som arrangemangen vill åt. Tempot är sävligt och laddningen tappar luft som en punkterad lunga.

Bristen på spänning i de faktiska låtarna lämnar en fadd eftersmak av något teatralt och spelat. Som om det bara vore en teatermask eller liksminkning. Ett försök att skrämma upp med allt för förutsägbara medel.

Den riktiga kärnan ger bara sig till synes när den sveper förbi som hastigast. Och likt djuphavsfiskar, eller vad annat det kan vara som rör sig där nere på botten, vägrar den stanna kvar i blickfånget. Som om Wolfe inte riktigt än lyckats tämja de krafter hon leker med.

[Sargent House, 13 september]

5