Hus 7 vid Slakthusområdet är en väldigt passande plats för kvällens band. Den mörka lokalen har klotterprydda väggar och genomsyras av en bestämd öldoft, alltså en väldigt tacksam miljö för att ingjuta den rebelliska anda som inspirerade tyska band i början av 70-talet att utveckla den industriella maskinrocken som kommit att kallas ”krautrock” (en term som för övrigt inte gillas speciellt mycket av krautrockarna själva).
Minami Deutsch, eller ”Södra Tyskland” som namnet betyder, har efter att de bildades i Tokyo 2014 av Kyotaro Miula, blivit en slags andliga arvtagare till den tidiga krautrocken. Musiken känns ganska rakt upp och ner som en slags variant på tidiga CAN och NEU! – som kännetecknades av motoriska beats med en repetitiv melodisk struktur.
Just CAN har bandet faktiskt en personlig koppling till då de släppte en live-EP med CAN-sångaren samt landsmannen Damo Suzuki. Ibland kommer det till punkten att det låter som en slags hyllningsband över krautrockens tidiga pionjärer snarare än att göra någon större förändring på ”Hallogallo-formulan”.
Innan Minami Deutsch äntrar scenen bjuds det på en kort men intensiv spelning av svenska krautbandet Audionom. Bandet bildades ur de lokala stockholmsgrupperna PVC och Apparat 1999 och har spelat lite av och till sedan dess. Under spelningen bjuder de på nytt från senaste plattan, som de släppte 2014. Här blir det lite mer synthbaserade Brian Eno-influenser kombinerat med råa basgångar och en stundtals hysterisk sång.
De får faktiskt Miniami Deutsch att framstå som ganska lugna i jämförelse, eller åtminstone till en början. Och det är inget som någon inne i lokalen tycks ha något emot, tvärtom lyckas Minami Deutsch göra de nästan avslappnande loopade headbangermelodier till en konstform, vare sig det är på de lite mer melodiska bitarna som ”Sunrise, Sunset” eller ”Can’t Get There” eller det ösiga avslutet på extranumret ”Tunnel”.
Stundtals känns musiken repetitiv och inte i den uppenbara månen att den ju just är uppbyggd som en slags motorisk loop. Snarare att det saknas variation i vissa av låtarna, vilket tar lite från fokuset på musiken när de ändlösa tongångarna blir lite väl bekanta varandra.
Det är dock en ganska elektrifierande stämning som skapas under spelningen. I synnerhet när trummisen Imari Kokubo får gå loss, då känns det som att taket lyfter lite.
Överlag är de väl värda att se live, speciellt om en är ute efter en puristisk krautrockupplevelse. Då behöver en inte leta längre än Minami Deutsch.
