Två skivor av Sandro Perri – In Another Life & Soft Landing

Kanadensaren Sandro Perris album In Another Life från förra hösten är ett album som kräver tålamod. Antagligen är det just därför det tog mig nästan ett halvår från att jag först hörde skivan till att jag i våras blev besatt av den. Skivan kröp sig liksom på mig sakteligen över ett halvårs tid innan den slog klorna om mig, för att sedan smått ta över min vardag under någon månads tid.

Varje kväll går jag en promenad med min hund. Och varje kväll mellan ungefär slutet på mars och slutet på april i år i lyssnade jag på titelspåret på Sandro Perris In Another Life under denna promenad. Längden på promenaden preciserades till att bli lika lång som låten, runt 24 minuter lång. Låten började när jag klev ut genom dörren och slutade i trappen upp till lägenheten. Samma meditativa låt varje kväll innan jag efter runt 30 dagar kunde gå vidare i livet.

In Another Life är vad Perri själv kallar ”an exercise in infinite songwriting”. Skivans A-sida utgörs av det 24 minuter långa titelspåret, ett stycke som bygger på repetition och monotoni. I formen av en minimalistisk popballad arrangerad kring synth, gitarr, piano och sång bygger Perri ett statiskt mantra som snarare rör sig i cirklar än framåt för att ständigt återkomma till samma refräng. Frågan som ställs till lyssnaren tycks vara ”Vad händer när en poplåt bara tillåts pågå?”. Den enda tillstymmelse till klimax är en liten, liten skiftning i tempo under några minuter i låtens slut. En temposkiftning så subtil att det nästan låter som att man bara höjt volymen ett snäpp.

B-sidan utgår från samma princip som A-sidan men är indelad i tre separata stycken istället för en lång låt. En sångcykel betitlade ”Everybody’s Paris” där först Perri själv, sedan André Ethier från The Deadly Snakes och slutligen Dan Bejar från Destroyer turas om att sjunga varsin egen text inom ramen för samma låtskelett. Denna triptyk beskrivs av upphovsmannen som ”a song-cycle designed to accept any lyrical variation fed into it: a fill-in-the-blanks questionnaire in the form of a song”.

Låtarna varierar i längd och innehåller små skiftningar i produktionen anpassade efter de svängar sångaren tar. Joseph Shabason lägger en matta av dov saxofon under Bejars bit, Michael Davidson gör detsamma med en vibrafon i Ethiers stycke. Vid första anblick är sångerna lika varandra och framstår som tre versioner av en och samma låt där endast små detaljer skiljer dem åt, men ju mer man lär känna låtarna desto mer sticker de ut.

Gemensamt för skivans A- och B-sida är att de båda vaggar in lyssnaren i en meditativ dimma där konturerna suddas ut och man som lyssnare bara gungas med i vågskvalpet, en slags indiepopversion av ambient eller new age-musik som påverkar lyssnaren på ett djupare plan snarare än angriper dess mer direkta blickfång.

Perri har på tidigare album rört sig mellan allt från lo-fi-folk och kosmisk jazzpop till ambienttechno och landar här rent ljudmässigt någonstans mittemellan. En slags finstämd loungepop där elektroniska ljudlandskap och akustisk instrumentation existerar sida vid sida. Det finns ett musikaliskt släktskap med akter som Bill Callahan, Destroyer och Arthur Russell, men Perri har hittat en egen nisch som känns genuint unik alldeles utan att behöva blanda in den uppenbara särprägeln i det rent formmässiga.

Soft Landing som släpptes den här veckan, nästan på dagen ett år efter In Another Life, är en systerskiva som förfinar och utvecklar Perris uttryck. Formatet är detsamma, ett långt spår på A-sidan och ett knippe kortare låtar på B-sidan. Skivan utgör en lös förlängning av konceptet som bryter sig loss från upprepningarna och förflyttar Perris musik in i ett mer konventionellt albumformat där det snarare är stämningen än formen som återvinns. Den här gången har Perri valt att centrera sina kompositioner kring gitarren, vilket skapar en mer groove-orienterad skiva.

Foto: Jen Parker

Precis som föregångaren inleds skivan med ett minimalistiskt mastodontstycke. ”Time (You Got Me)” klockar in runt 16 minuter och bygger på samma premiss som titelspåret på In Another Life: en låt som bara tillåts pågå i vad som känns som en oändlighet. Skillnaden här är att Perri inte låter sig upprepas den här gången utan når den slutgiltiga refrängen redan efter 5 minuter. Det som sedan följer är en repetitiv instrumental förlängning av låten där det snarare är tempot och dess kontinuerliga flow som knyter samman stycket. Gång på gång ger gitarrspelet intrycket av att det är på väg att skena iväg mot ett klimax, men hela tiden återkommer gitarrslingan tillbaka till där den började.

Därefter styr Perri mot mer traditionellt låt-orienterade territorier. De fem återstående spåren på skivan klockar alla in i konventionell poplåtslängd, två instrumentala och tre med sång, och är alla byggda av gitarr, rhodes-piano, trumpet, congas, orgel, klockspel och flöjter. Minimalistisk pop gifter sig med soul, soft-rock, varsam yatchpop och mjuk jazzfunk. Slow motion-pop som är avskalad men samtidigt rik i sin textur.

Sångcykeln knyts samman av det avslutande titelspåret som inkorporerar element från de föregående låtarna. Inslag av den drömska instrumental-jazzen i ”Floriana”, den souliga popen i ”God Blessed The Fool” och den känslosamma folkpopen smälts samman med lounge-funken i ”Wrong About The Rain” i en sammanfattande epilog som sluter cirkeln.

De fem låtarna känns trots sina skillnader tydligt sammanlänkade. Fem friktionsfria popmelodier som flyter in i varandra innan de till slut är en enhet. Trots den mer låt-orienterade riktningen på Soft Landing kontra föregångaren känns även B-sidan med sina fem spår som resultatet av Perris ”infinite songwriting” där en känsla, en samling ljud eller en melodi bara tillåts pågå i det oändliga.