Vokonis – Grasping Time

Vokonis var redan med debuten Olde One Ascending (2016) en nyskapande och spännande kraft i det svenska metal-landskapet. Deras kombination av psykedelisk stoner doom och sludge metal, centrerat runt fuzz och matig vrålsång, har gjort att de stuckit ut jämfört med andra band som verkar inom samma genre. Ljudbilden har även gjort Simon Ohlson till den naturliga mittpunkten och ledaren i bandet då han både rattar gitarr och vokaler, fram till nu. När Borås-bandet ger ut Grasping Time via The Sign Records har mycket förändrats.

Förutom att trummisen Emil Larsson lämnat bandet till fördel för Peter Ottoson (Let Them Hang) har det skett en omstrukturering av det vokala. Efter en hel del tjat från frontmannen började bandet diskutera idén om att basisten Jonte Johansson även han skulle träda fram som ledsångare. Idén blev under det senaste året verklighet, vilket öppnat för möjligheten till mer komplexa gitarrpartier, och som nu breddat tanken om hur Vokonis kan låta. Så här i efterhand framstår det som en självklarhet, eftersom det fungerar alldeles utmärkt.

Redan i öppnande ”Antler Queen” övertygar de mig om vilken no brainer det var att rucka på deras tidigare koncept. Där bandet tidigare varit grovmalen rå kraft finns nu en utjämnare som skapar balans och harmoni. Jontes sköra röst ger övriga bandmedlemmar rum för utsvävningar och erbjuder samtidigt lyssnaren en möjlighet att andas. Med ett färgsprakande emotionellt titelspår och en ångestfylld ”I Hear the Siren” lyckas de beröra på djupet samtidigt som de behåller sin tyngd och tåga.

Bandet har en gott öga till genrekollegorna Mastodon och Simon har yttrat att han hoppas på att Grasping Time kan vara deras alldeles egna Crack The Skye (2009). Även om influenserna från amerikanerna är tydligare än någonsin är albumet inte riktigt vad bandet hoppats på. Det som sätter käppar i hjulen tycks vara att de ännu inte fått styrsel på hur mycket plats Jontes röst ska få ta. Under delar av albumet, som i exempelvis ”Sunless Hymnal”, blir avsaknaden av Simons sång allt för stor. Jontes röst på egen hand blir tunn och klarar inte av att bära upp spåren under längre delar. När variationen mellan de två sångarna är i jämvikt kan de dock rättmätigt jämföra sig med sina muser.

Även om Grasping Time inte är deras Mastodon-opus är det ett djärvt steg i rätt riktning. Med ett hopp ut i det okända har de skapat något att utveckla. Vokonis har hittat en ny platå att stå på, en språngbräda mot stordåd. Och som de själva säkert vet var Mastodons Crack The Skye bandets fjäre album, Grasping Time är blott Vokonis tredje.

[The Sign Records, 6 september]

6