Stella Donnelly: ”Det är fantastiskt att musikindustrin får stå till svars nu”

Den här sommaren har verkligen tillhört Stella Donnelly från lilla Perth. Från att ha spelat i små barer på Australiens avigsida gav hon sig äntligen ut på en USA-turné och sedan en Europa-turné via Japan. Hon spelade på några av norra Europas största festivaler, som Glastonbury och Roskildefestivlen och såklart något mindre kända Way Out West i Göteborg. Vi träffade henne och pratade om musiken.

Ofta när det skrivs om Stella Donnelly är fokus inte på hennes musik, utan på hennes glada humör, hennes kön eller hennes vagt politiska texter. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att låten ”Boys Will Be Boys” från debut-EPn Thrush Metal var baserad på en väns traumatiska upplevelse av ett sexuellt övergrepp. Den släpptes precis innan anklagelserna mot Harvey Weinstein började hagla.

På Glastonbury gjorde Donnelly förutom sitt reguljära framträdande även två framträdanden på Left Field-scenen, som kurateras av protestsångaren Billy Bragg. Hon spelade bland annat i hans ”Radical Roundup” tillsammans med Bragg och några andra solomusiker. Låten hon framförde heter ”Political Songstress” och är resultat av att upprepade gånger bli avfärdad som en politisk (kvinnlig) musiker. Vår intervju handlar inte om politiken, om man är intresserad av en del av den problematik icke-manliga soloartister står inför kan man med fördel läsa denna artikel i Nylon, som Donnelly själv har rekommenderat.

Nu är hon tillbaka i Australien och ska snart ut på en nationell turné, tillsammans med Jade Imagine som nyligen släppt debutalbumet Basic LoveCourtney Barnetts bolag Milk! Records. Donnelly ger ofta uttryck för hur mycket hon älskar sina bandmedlemmar och gör en grej av att låta bandet komma och gå på scenen. På Roskildefestivalen gjorde hon även en cover av ”Time After Time” där resten av bandet dansade och körade. När vi träffades började vi att prata om hur det är spela tillsammans med folk.

Hur var det att spela med Billy Bragg?

Vi var fyra på scenen som turades om att spela en låt var, så vi spelade inte riktigt tillsammans. Men det var fantastisk att bara få prata med honom och få höra om hans liv. Jag hade aldrig träffat honom innan så jag freakade ur lite, men han var väldigt snäll och lätt att prata med. Det var grym kväll!

Jag älskar omslaget till Beware of the Dogs – kan du berätta om hur det kom till?

Vi lekte med olika idéer och först hade jag tänkt att det skulle vara en stillbild från en super-8-film där jag går runt. Du vet, när man tar en bild från en film är det lite suddigt och det finns en rörelse i bilden – det ville jag fånga. Men så fick jag en idé medan vi satt och väntade på ljussättningen. Det ska likna en film där jag blir tvingad att äta tvål för att jag svurit för mycket. Så det var bara en polaroid-bild som vi inte ens hade tänkte använda. Och texten ska se ut som undertexterna till en obehaglig b-film. Det var den stämningen jag ville ha.

Verkligen en fin idé, speciellt idag när albumomslag ofta bara blir en liten tumnagel på en telefon.

Ja, jag fick en chock när jag såg vinylen. Mitt ansikte är så stort!

Och bilden är med på bandets t-shirtar också!

Ja, det är lite crazy…

”Jag gillar att leka med ord och att sätta samman meningar på olika sätt så att de målar upp en bild”

Merch är ju en sak, men hur är det med låtar: skriver du dem för andra människor eller för dig själv?

Definitivt för mig. Det är ett sätt för mig att processa det som händer i mitt liv och vad jag tänker på. Det är också väldigt kul! Lite som en målare som applicerar saker på duk – de njuter av det och att se vad det är som tar form. Jag gillar att leka med ord och att sätta samman meningar på olika sätt så att de målar upp en bild. Det ger mig en slags livskraft. Jag har skrivit låtar till personer förr, eller om personer, men det är alltid min hjärna.

Men när det väl släpps är det annorlunda?

Då tillhör de vem fan som helst, som vill ha dem. Det var det som var så konstigt när jag släppte första EP:n, att jag inte hade väntat mig att någon skulle vilja ha dem. De var så enkelt inspelade, på långt ifrån den bästa utrustningen. De var egentligen menade att vara en demo. Att det fungerade så bra var verkligen galet. Det gav mig självförtroendet att göra precis vad jag ville.

Du nämnde att du gillar att leka med ord – det är något jag har tänkt på med dina texter, att textraderna ofta kan sättas i flera olika sammanhang eller betydelser. Till exempel i ”Watching Telly”.

– Ja, på ”Watching Telly” slänger jag egentligen bara är mig ord. Intentionen bakom orden ändrar sig nästan varje gång jag sjunger den, det är sååå roligt. Ibland vet jag inte ens vad jag har skrivit eller varför.

 På nya albumet blottlägger du en stor del av din själ. Är musik alltid något privat och personligt för dig, eller skulle du vilja skriva om andra ämnen också?

– Jag investerar alltid mina känslor i det jag gör, även om jag skulle prata med någon om deras favorittårta eller något sånt. ”Omg jag åt den här tårtan som var helt…” jag pratar alltid om hur saker får mig att känna, så jag är en mycket emotionell person i grunden. Så jag tror att även om jag skulle skriva om något som inte finns i mitt privatliv, skulle jag ändå hitta något sätt att relatera det till mig själv. Jag är nog bara en narcissist, haha. Det är lättare att skriva sånger som verkligen känns. Varenda låt jag har skrivit kommer ur en smärta jag känt, därför har jag skrivit den och det har hjälpt.

”Jag pratar alltid om hur saker får mig att känna, så jag är en mycket emotionell person i grunden”

Det märks att låtarna kommer ut smärtfulla upplevelser, något världen är full av idag. Beware of the Dogs känns som ett sätt att möta det hatet. Hur kan man göra det utan att skapa mer antagonism?

– Absolut genom att möta det med kärlek snarare än ilska. Men mer än det, jag tror det jag försöker göra är att använda humor. Humor är ibland som ett mellanting mellan kärlek och ilska. Kärlek är för mjukt och ilska för hårt, men om man får någon att skratta och samtidigt lär dem något – då kan man hitta det där mellanläget. Mina låtar är både och: fulla av kärlek eller fulla av hat, men som helhet försöker jag se till att där finns något att skratta åt emellanåt.

– Om vi bortser från musiken och bara pratar om hur vi ska förändra världen, så tror jag att vi behöver bekämpa hatet, med kärlek såklart, men vi behöver en smula humor också. Människor som hatar kan också skratta och humor är på det sättet alltomfattande. Det är min teori i alla fall, vi får se hur det går!

Det är bra sätt att avväpna folk kanske?

– Ja, när någon får mig att skratta känner jag mig omedelbart mer bekväm och känner att jag kan berätta alla mina hemligheter. Man känner tilltro.

Tror du att du fortfarande kommer att göra musik om tio år?

– Ja, absolut! Så länge man ger sig själv en paus från musiken då och då och ägnar sig åt andra saker, så kommer musiken att dra en tillbaka. Jag hoppas verkligen att jag fortfarande skriver om 10 år. Men jag skriver bara musik om jag känner att jag har något att ge, så jag kommer inte försöka rulla ett stenblock uppför backen. Och jag kommer alltid att kunna skriva låtar åt andra också.

– Jag ser upp till t.ex. Thom Yorke och Patti Smith, som har fortsatt att vara relevanta. Så dem tänker jag på när jag har små kriser. Men man kan bara vara sig själv och om folk inte vill ha en så är det bara att skaffa ett jobb.

”Jag tror att alla som är utanför på grund av etnicitet, könsidentitet eller sexualitet har en möjlighet just nu”

Vad skulle du vilja säga till musiker som är i tonåren som inte är män, men ändå vill satsa på en karriär?

– Att det fortfarande är möjligt att slå igenom och faktiskt mer så nu än någon gång tidigare. Jag tror att alla som är utanför på grund av etnicitet, könsidentitet eller sexualitet har en möjlighet just nu. Tack vare den omskakning som skett av musikindustrin, speciellt i Australien. Om en festival i Australien skulle gå ut med line-up dominerad av vita män så får de kritik av pressen. Det är fantastiskt att musikindustrin får stå till svars nu. Jag känner att just nu, och förhoppningsvis för all framtid, finns det en möjlighet för ALLA. Männen får också plats men deras utrymme kommer att delas av andra. Vi måste dela på det! Så fortsätt spela musik, det är mitt svar.