Arkivbild
Mycket har skrivits om Markus Krunegårds hitlåt ”Korallreven & Vintergatan” och musikskribenter och andra har gjort otaliga mer eller mindre fyndiga referenser till textraden ”mänsklig värme, snälla kom närmre” (exempelvis har Mona Sahlin tatuerat in den på överarmen), så måhända är det en smula fantasilöst att inleda denna recension med att skoja om att ”Krunis” levererade mänsklig värme i mängder på ett omänskligt varmt KB, men det är svårt att låta bli.
Jag är en ganska luttrad konsertbesökare vid det här laget och har knuffats runt på våldsamma punkspelningar i svartklubbskällare, dansat mig svettig framför timslånga dj-set och trängts i folkhav på några av världens största musikfestivaler, men jag tror aldrig att jag har upplevt en så överhettad konsertlokal som KB i Malmö denna kväll. Kanske var det fel på ventilationssystemet, kanske är det jag som hamnat i klimakteriet, men trevligt var det inte, och även artisten (otaktiskt nog klädd i skinnjacka) och den övriga (betydligt yngre) publiken verkade lida svårt.
Det hindrade dock inte ”Krunis” från att i vanlig ordning ge allt, han röjde omkring på scenen, slog på sin gitarr och intog den ena inövade rockstjärneposen efter den andra. Vi bjöds på de mest efterlängtade dängorna ur hans låtkatalog, ”Everybody Hurts”, ”Askan är den bästa jorden”, ”Jag är en vampyr”, ”O A O A E vi förlorade”, ”Hela livet var ett disco”, etc. Och naturligtvis den om mänsklig värme. Däremellan höll han rörande små tal om hur mycket han älskar sin publik, att spela live och livet i allmänhet, lät det som.
Trots att det var så varmt att svetten rann nerför ryggen och det kändes som att jag skulle smälta bort kunde jag till slut inte låta bli att dansa med. Jag har följt Markus Krunegård sedan debutalbumet, Markusevangeliet, som släpptes 2008, men har väl känt att vi glidit ifrån varandra allt mer. Det senaste albumet, I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot, från 2018, lämnade mig tyvärr ganska oberörd, men spelningens intensitet, publikens gensvar och min egen nostalgi gjorde att jag ändå drogs med.
Jag var verkligen inte den enda, folk runt mig sjöng för full hals, sträckte händerna i luften, hoppade och kramades. Mäktigast var nog avslutande ”Stjärnfallet” då allsången aldrig ville sluta. Till slut måste artisten tacka för sig och lämna scenen, men publiken sjöng oförtrutet vidare. Eftersom jag höll på att dö av värmeslag lämnade jag lokalen och ställde mig utanför på trottoaren en stund, medan sången fortsatte att ljuda med ökad styrka. Fansens sång följde mig hela vägen från Bergsgatan och hem. Vem vet, kanske sjunger de än?
