Festivalen PLX Tjärö drog igång i torsdags förra veckan och HYMN har varit på plats för att rapportera från den tredje upplagan. När kulturföreningen PLX ordnar festival i Blekinges skärgård är det inte bara musiken som står i centrum, utan även konsten. Arrangörerna förlitar sig på ett rikstäckande nätverk av kreatörer och bjuder samtidigt någa av världens mest spännande namn både bland DJs och artister som gör egen musik. Gränserna suddas ut på ön, där fastlandets stereotyper har lämnats därhän.
PLX är inte en festival som alla andra. PLX handlar om att skapa unika upplevelser som aldrig kommer igen, och som folk kommer att tala om i år framöver. Därför spelar det ingen roll hur många gånger PLX har inträffat på Tjärö, eller hur många år det kommer att fortsätta i denna form. Det är mediet som sådant som är intressant. Det som medieras just här och nu. I och med att allt utspelar sig på en ö blir festivalen ett slutet universum, där samhällets regler och restriktioner inte hämmar oss på samma sätt. Det går bra att bada naken, sova var man vill i naturen och till skillnad från de flesta andra festivalen i Skandivanien finns det ingen drogpolicy. Det enda arrangörerna ber oss om är att ta hand om naturen och ta hand om varandra. Och det funkar förvånansvärt bra. Utan vare sig polisnärvaro eller ordningsvakter (förutom diverse voluntärer) beter sig folk faktiskt som folk. De flesta verkar se helgen som en kombinerad semester och fest. Dessutom kommer några av Europas bästa DJs och avantgarde-artister till Tjärö, som har byggt upp ett namn inom techno- och EDM-scenen under sina tre år.
När vi anlände i torsdags kretsade dagen mest kring att utforska landskapet, både musikalist och geografiskt. Och vad är egentligen skillnaden? Både musik och mark kan beskrivas med termer som landskap, höjd, klimat, densitet och tillgänglighet. PLX Tjäro är en av de festivaler där upplevelsen av dessa uttryck för natur och kultur verkligen går hand i hand. Konstnärer har byggt upp installationer som bearbetar landskapet och som ofta har ett konkret syfte, t.ex. som landmärke eller att lysa upp den annars becksvarta natten. Hela upplägget bygger på upptäcksfärder och det finns inget tryckt program som ger dig alla ledtrådar eller lösningar. Man får själv hitta scenerna, konstverken och programmets höjdpunkter genom att gå, titta och fråga dem man möter. De flesta ger helt olika svar på vad man inte får missa. Dessutom är spelschemat ganska flytande och nya akter kommer till samtidigt som andra ställs in eller flyttas runt.
Hade du frågat mig om vad jag sett fram emot hade jag svarat Hyperaktivist (Tyskland), Klara Lewis, Circle (Finland), Lydia Lunch (USA) och Karima F (Norge). De två första dagarna bjöd på ett späckat program, allt eftersom jag läser om artisterna och inser att jag kommer att vara upptagna hela fredagen från 19.00 till 06.00 på morgonen. Med risk för att jag glömt bort några är detta en sammanfattning av alla de som gjort intryck på mig.
Torsdagen var dedikerad till set av musikaliskt vitt spridda DJs. För alla Malmöbor (de utgör minst hälften av publiken) är So & Such ett välkänt namn och de blir ett utmärkt soundtrack till bad som varvas med bastu. Alla som spelar ”Yali Yali” får en guldstjärna av mig. Stockholmskollektivet Faggotry utmärker sig också med ett inspirerat set som inte alls bara består av techno. De får igång publiken, som dansar till solens stilla avsked på scenen Klippan belägen precis vid vattenkanten. Senare på kvällen rör vi oss genom den mörka natten längs den bitvis upplysta stigen till öns södra del. Där liggen en scen som byggts upp enbart för dagen och man imponeras över fingertoppskänslan i både projektioner och ljusinstallationer på klipporna, som fångar drömmar i neon. Här i ”Klyftan” kan man uppleva en ”öppningscermoni” ledd av Underwater_Squad. Med flytade beats och sömnigt släpande versioner av 80-talet får jag en perfekt mjukstart på festivalen och avslutar nattens eskapader redan klockan fem.
Fredag var alltså första dagen med livemusik på PLX. Även om festivalen är känd för fantastiska artistbokningar inom electronica så finns det även utrymme för ett och annat sinnesutvidgande rockband. På fredagen var det Träden som fyllde ut den delen av programmet med en hypnotisk spelning på den ironisk nog trädlösa Ängen. Bandet, som tidigare hette Träd, Gräs och Stenar känns idag mest som Reine Fiske från Dungens soloprojekt. Även om många av låtarna kan dateras till 70-talet präglas soundet totalt av Fiskes gitarrspel och scennärvaro. Jag låter mig gungas med i en stillsam med bestämd tidsresa som får en att glömma nuet i en knapp timme.
Tidigare på dagen har vi även kollat in Katty Kou & Dr Echoe som har fått hoppa in för Stella Explorer. Dr Echoe, som även spelade kvällen innan tillsammans med Prescott bjuder idag på allt från latin till turkiskt och en handfull åskådare tar dagens första danssteg. Även O’Girl och Tren Né imponerar tidigt på kvällen. Till Fågelles atmosfäriska set har publiken spridit ut sig på klipporna ovanför vattnet och får lite välförtjänst avslappning medan solens sista strålar sträcker sig över den lugna vattenytan.
Ännu en tillfällig scen har byggts upp inne i skogen och här spelar den experimentalla instrumentalgruppen Rytmiskkonsekvens ett mystiskt set bakom hemlighetsfulla skynken. Tyvärr når experimentet aldrig upp till sin potential och publiken väntar ängsligt på någon form av förlösning. Kvällens mest komiska inslag kommer dock till undsättning direkt efter: The Jeans är även festivalens mest barnvänliga inslag, med rader av tonåringar som står längst fram och sjunger med i varenda låt. Artisten, som får betraktas som en lokal legend, gör sitt bästa för att rappa på svenska med total avsaknad på flow.
Därefter drar dansen igång på riktigt med brittiska DJ:n Yak och ett rytmiskt tungt set, som helt oförlåtande för tankarna till 90-talets big beat-scen. De mest kreddiga aristerna på programmet uppträder på den redan legendomsusade scenen Satelliten, som befinner sig i utkanten av ön. Där spelar först Sarah Farina med sin självdöpta blandning av genrer kallad rainbow-bass. Volymen känns lite svag för att verkligen få igång dansgolvet till 100%. Därefter tar Hyperaktivist från Berlin över och hon visar upp både erfarenhet och känsla. Det blir dock inte bara det stenhårda set jag har upplevt från tidigare gånger jag sett henne spela, utan kitschiga klassiker som ”Met Her At the Love Parade” och ”Pump Up the Jam” vävs in i setet. När solen går upp får hon fortsätta en extra halvtimme och efter 2,5 timmes dans non-stop stapplar jag tillbaka till campingen längs stigen som nu ligger i fullt dagsljus. Mer än så kan man inte begära av en enkel dag i livet.
