Gregory Alan Isakov på KB – stråkar och en oerhörd mängd stomp

Konsertkvällen inleds med tystnad. Jag anländer mellan två låtar när kvällens support, norska Siv Jakobsen, står på scen. Sångerskans stillsamma, nästan viskande framträdande påminner mig lite om de gånger jag sett José Gonzalez live, när publiken enträget fått hyssja varandra för att kunna höra vad som försiggick på scen. Huvudakten visar sig dock erbjuda mer ljud och volym, komplett med både fiol och cello.

Jag upptäckte Gregory Alan Isakov på allvar ifjol när albumet Evening Machines släpptes och har sedan dess retroaktivt förlorat mig i hans ofta magiska låtskrivande, ett vemod och en ljudbild som för tankarna till prärien, de vida vidderna och den stjärnbeströdda himlen.

Han gör mig inte besviken. Med sina fem medmusikanter lyfter Isakov låtarna till en högre nivå med mer stråkar och en oerhörd mängd stomp. “Southern Star” får under kvällen studioversionen att blekna och “This Empty Northern Hemisphere” som tredje låt hade med sitt öronbedövande vackra crescendo nästan passat bättre som avslutning på kvällen.

Efter drygt halva spelningen går hela bandet fram till scenkanten och river av “Time Will Tell”, komplett med tamburin och banjo. Det är svårt att inte höra spår av Mumford & Sons eller Soggy Bottom Boys från Coen-brödernas “O Brother, Where Art Thou?”. Detta upprepas sedan när de kör “The Stable Song” som extranummer.

Jag må ha uppskattat Gregory Alan Isakov tidigare, men efter kvällens uppvisning avgudar jag honom.