När jag beger mig ut till Tantolunden vid 11-tiden på lördagsmorgonen verkar Stockholm inte ha vaknat till fullo än. Några enstaka joggare passerar förbi mig på väg till parken där festivalens första akt, Julia Nilsson, redan har börjat uppträda. Väl på plats njuter runt 20-tal människor framför den lilla scenen av det intima akustiska setet som passar perfekt för att starta dagen, medan skivbolagsfolk håller på att ställa ut sin merch i tälten. Här, mitt i det idylliska grönområdet, kommer tillställningen under namnet Fools Gold att äga rum för andra gången i rad, i syfte att hylla den svenska indiescenens mångfald samt visa upp den för bredare publik.
På spelschemat trängs representanter från landets främsta fristående bolag ihop och det märks att antalet artister har ökat något jämfört med fjolårets upplaga. Att könsfördelningen på scen blir mindre skev i år är den andra positiva förändringen, vilken samtidigt tillför arrangemanget ett mer omfattande röstspektrum som innehåller allt från Mathilda Brinks lekfulla improvisation till Maja Thunbergs (Star Horse) eteriska viskande.
Musikmässigt är lineupen till hälften fylld med indiepop av det lågmälda snittet, därför blir det särskilt uppfriskande att det för omväxlingens skull finns luckor åt de tyngre sounden på schemat. Även om tanken på att se de mindre dagsljusvänliga akterna som postpunkiga Svart Katt och fuzziga Nova Blast uppträda mitt på dagen inte tilltalar mig från början, klarar de sig bra oavsett.
Samtidigt som tempen kryper längre upp blir stämningen på området mer avslappnad. Vid tiden då det blir Sam Florians tur att spela är det ingen som orkar stå framför scenen. Tack vare det soliga vädret är det många som väljer att hänga kvar i gräset. Backen rakt mittemot scenen fylls snabbt på med nya besökare och publiken förvandlas till en kokande gryta bestående av samtliga musikers släkt och vänner, den stockholmska indiekretsen och barnfamiljer som bara njuter av sensommarvärmen till de smaskiga lo-fi-tonerna i bakgrunden.
De mer intensiva rytmerna är sparade till efterrätt då kvällen först upplivas av sextetten KNASH som levererar kaxiga refränger och partystämningen för att sedan överraska med sin egen version av bob hunds klassiker ”Nu är det väl revolution på gång?”. En av mina personliga favoriter blir dock Beverly Kills (första gången då publiken verkligen vågar närma sig scenen). Dynamiken som råder på spelningen från första sekunderna får deras syntkryddade drömpop att låta ännu mäktigare live.
Trots allt är det värt att nämna att Fools Gold i sin nuvarande form inte är någon regelbunden festival, utan snarare ett drop-by uppvisningsevent som endast bjuder på smakprov ur en större produktion. Det gör att vissa sets tycks vara en aning förkortade, vilket kan stå i vägen för att fullständigt uppskatta bandens potential. Men framför allt är det ett underbart initiativ som förenar landets indiebolag och motiverar dem till ett fortsatt samarbete, med tillgänglighet som lockar fram nya potentiella lyssnare och guidar dem bakom mainstream-kulisserna. Klart att det finns något att sträva efter, men vi får hoppas att det här projektet kommer att frodas vidare, precis som den svenska oberoende musikscenen.
Höjdpunkterna:
- Nova Blast. Blått, rått och distat. En frisk fläkt på schemat.
- Beverly Kills. Ger vad de lovar – bara bangers.
- Melby. Den mest självklara spelningen i hela uppsättningen.
Saker att tänka på:
Att antalet besökare ständigt fluktuerar under dagen känns rimligt, då de flesta som kommer antingen samlas för att se ett specifikt band, att hänga där en stund eller bara råkar gå förbi. Dock blir det lätt påfrestande för den som är sugen på att uppleva helheten att tillbringa nio timmar i sträck på ett relativt begränsat område. Det skulle nog inte skada med lite mer variation och fler aktiviteter på plats.
