Fuzz Club Eindhoven – som julafton för fans av psykdelisk rock

Det var lugnt på Centralstationen i Eindhoven när jag steg av tåget och det märktes att helgen stod på tröskeln. Solen strålade och det var sommarvarmt. Den andra upplagan av festivalen Fuzz Club Eindhoven väntade på att få sättas igång och förväntningarna var skyhöga efter fjolårets succé på klassiska klubben Effenaar.

Effenar är en fantastisk konsertlokal som ligger vackert vid en liten damm några stenkast från Centralstationen. Det finns två scener, en mindre scen i markplan och en större scen uppför två ganska branta trappor. Under festivalen används båda scenerna och det späckade schemat med drygt 30 spelningar på två dagar bygger på att när spelningen är slut på den lilla scenen går bandet som ska spela på den stora scenen på och cirka en kvart innan det är slut på den stora scenen börjar det på den lilla scenen igen. Det innebär att det är extremt många mindre krockar eftersom jag vill se i stort sett allt av de cirka 45 minuter långa spelningarna. Jag har därför valt att i huvudsak fokusera på spelningar som jag har sett från början till slut.

Fuzz Club är ett engelskt skivbolag med bas i London som främst rör sig inom den psykedeliska rockgenren. De har släppt massor av grym musik av band som till exempel The Underground Youth, A Place To Bury Strangers, The Black Angels och New Candys genom åren. Festivalen Fuzz Club Eindhoven skapas mycket utifrån skivbolagets band och gillar man den typen av musik så är det ungefär som Julafton.

Först ut under fredagen på den lilla scenen var Routine Death med svensk anknytning i form av Lisa Zozaya. Jag har sett dem vid några tillfällen i Göteborg och gillar deras platta Parallel Universes från i fjol.

Det var en trio som gick på scen strax före klockan fem på den mindre scenen. Det lät bra från början, även om ljudet hade små svackor, och vi fick en fin start på festivalen. Höjdpunkterna var flera, men om jag väljer ut två så var det ”Parallel Universe” och avslutande ”Heart & Soul”.

Det fanns tre skärmar på väggarna vid den mindre scenen som visade psykedeliska mönster och under Routine Death-spelningen sågs främst Lisa i olika färger och mönster på skärmarna. Det var en väldigt vacker inramning. I anslutning till lokalen finns även en balkong, rökrum och en bar.

Därefter var det dags för Stockholmsbaserade Dead Vibrations, även den spelningen på lilla scenen, som jag också har haft förmånen att se några gånger. Det är ett av Sveriges mest lovande band på den lite rockigare psychscenen, om du frågar mig.

Vi bjöds på en strålande stund och flera nya låtar som indikerar att bandet kommer att följa upp fjolårets utmärkta debutalbum på ett bra sätt framöver. Höjdpunkten för min del blev annars ”Reflections” som helt enkelt är en grymt bra låt.

Först ut på stora scenen var The Myrrors från Tucson, Arizona (de lär dock ha bildats i Phoenix). De bildades på en high school för drygt tio år sedan, men det är först på senare år som det har tagit fart ordentligt och de fina musiksläppen har avlöst varandra.

Det var fyra musiker som gick på scen (trummor, bas, gitarr och violin) i dunkelt blått ljus som skar genom den i övrigt mörka lokalen. Deras musik trollband oss och det var en stor uppvisning i hur man plockar upp och ned låtar volymmässigt. I de lågmälda partierna hamnade ofta fiolen i centrum, gitarren kunde spelas med stråke och trummisen spelade tvärflöjt och en stund senare dundrade musiken fram i en mycket större ljudbild.

Musiken, tillsammans med ett otroligt snyggt tema på skärmarna som främst byggde på blommor i olika utseenden och rörelser, skapade kvällens vackraste stund. Om jag ska anmärka på något så blir det på volymen som kunde varit högre under partierna med större ljudbilder.

Nästa band på den stora scenen var favoriterna och Sverigeaktuella The Warlocks som, kvällen till ära, inledde Europaturnén. Bobby Hecksher & Co. behöver nog ingen längre presentation i dessa sammanhang, men jag kan nämna att de bildades i slutet av 1990-talet och kommer från Los Angeles, Kalifornien.

De fem musikerna inledde på bästa sätt med klassiska ”Shake the Dope Out” i blårött sken och sedan fortsatte det på inslagen väg. Detta var kvällens rockigaste spelning hittills och volymen kändes rätt. Tiden gick väldigt fort och plötsligt avslutade ”Isolation” tillställningen i vackert blått och vitt ljus. Om du är i närheten av någon scen i Sverige där The Warlocks spelar i nästa vecka bör du gå dit.

Iguana Death Cult är något så sällsynt som en nederländsk bokning under festivalen. De kommer från Rotterdam och jag såg dem på Holy Moly i Göteborg i början av 2018. De hade precis inlett spelningen på lilla scenen när jag kom dit och jag hamnade mitt i ett medley som gick i ett härligt tempo. Publiken gungade och energin som musikerna delade med sig av fyllde rummet och skapade en härlig stämning. Det var särskilt roligt att få höra singeln ”Bright Lights” från tidigare i år bland mera kända låtar som till exempel ”Pyramids”.

Night Beats bildades i Seattle, Washington 2009 och är ett band som jag har missat lite. Jag har aldrig sett dem tidigare så detta var en spelning jag såg fram emot mycket.

Det var en trio som gick på den stora scenen vid halvelvatiden i snyggt rött ljus. Ljussättningen var annorlunda då den oftast bestod av fyra strålkastare som var i jämnhöjd med trummornas cymbaler. Det var riktigt snyggt och när rummet fylldes av tonerna från till exempel ”Sunday Mourning” lät det helt enkelt strålande.

Italienska The Gluts, från Milano, bjöd senare på natten på en grymt fin stund på den lilla scenen. Detta var kvällens hårdaste akt och psychrocken svävade ofta iväg till något gränsland mellan hardcore eller punk. För min del började det även kännas i kroppen att jag hade varit uppe sedan klockan 05:00, tagit mig från Sverige till Holland och stått och kollat på musik sedan 17-tiden.

Ikväll fortsätter festivalen med spelningar av bland annat Les Big Byrd, Kikagaku Moyo, Tess Parks och Singapore Sling, men först lite tid med några solstrålar i Eindhoven.