Sleater-Kinney – The Center Won’t Hold

Vad det egentligen är som skaver med The Centre Won’t Hold uppenbarar sig inte förrän ett flertal lyssningar in. Först existerar det bara som en vag olustighet, en alldeles för tung andhämtning gömd långt mer i mixen.

Den är lätt att ignorera till en början. Titelspåret sparkar igång albumet med dundrande industritrummor och ett spastiskt piano. Körer mässar mantrat om och om igen, tills allting exploderar i ett rasande punkoutro.

Det är en kärleksfull blinkning till Sleater-Kinneys tidiga dagar, varpå ”Hurry On Home”, en sorts triumferande Closer-variant dundrar vidare. Kåthet och äckel, lust och självhat får alla ta lika stora delar och resultatet är motbjudande inbjudande.

Men allt eftersom lite över trettio minuter passerar växer skavet till en blåsa och till sist går det inte att blunda för det faktum att vi hört allt detta förut.

The Centre Won’t Hold tyngs ner av en produktion och ett låtskrivande som till stora delar påminner om en tidskapsel från det sena 00-talets indieboom. ”Ruins” skulle lätt kunna ha passerat som ett av TV On The Radios tyngre nummer, med samma allsångskörer och luddiga gitarrer, medans ”Restless” låter mer som Real Estate än Real Estate själva. Ljudbilden är vältummad och spåren dras med det klassiska debutsyndromet. I sin vilja att sticka ut låter de allt för ofta som om de är skrivna helt kring en gimmick, som den bedrövliga Marilyn Manson-pastischen ”Bad Dance”.

Problemet är att detta inte alls är Sleater-Kinneys debutalbum. Tvärtom kan de stoltsera med några av samtidens bästa punkskivor, senast den bara fyra år gamla No Citites To Love. Men där lät den köttiga gitarrocken också brinnande aktuell. Här strosar den eftertänksamt runt bland spillror de allra flesta band redan gjort sig av med. Det blir ett lapptäcke av idéer som knyts samman av St Vincents annars så kapabla händer, men som nu jobbar utifrån tesen att nog är för lite.

Det är ett habilt album, en sorts rockmusikalisk tillbakablick på de senaste tio årens mer eller mindre inspirerade ögonblick. Problemet är att Sleater-Kinney missat sin egen katalog där i backspegeln.

[Mom+Pop, 16 augusti]

5