Om Galaxy 1 bevisar någonting, så är det att Sverige behövde och fortfarande behöver åttiotalet mer än något annat land. Det är sant att Reaganomics, Bon Jovi och synthrock inte uppfanns här, men i ett land där mörker och regn avlöser varandra och populärkulturen länge bara sipprade ner är chockneon och laserarpeggion fortfarande livsnödvändiga.
På Amasons andra fullängdare har den fenomenalt gråa och vemodiga Roy Andersson-poppen städats bort helt. Galaxy 1 svämmar över av azurblå synthar och böljande reverb. Raka popgroves har bytts ut mot lätt gungande percussion och det finns inte en gitarr så långt ögat kan nå. Ljudet är lösare och varmare, som om halsduken kastats för att ge plats åt strandskjortan. Och medan Sky City levererade hooks omedelbart, tar Galaxy I tid att guppa runt bland verserna. Det är åttiotalet, måhända inte som det egentligen var, men som vi vill minnas det.
Vägen hit har gått genom covers av ”I Wanna Know What Love Is” och ”California Dreamin”, från rak gitarrpop till skvalpig sommarsynth. Och oavsett bakgrund, är Amason beväpnade med några av landets starkaste musiker. Samt röst. Amanda Bergman har ett undertryck som pressar henne uppåt bland molnen men likväl en heshet som skänker varje låt integritet och sin unika, sårade själ.
Det är bara tomheten som vilar där under som skaver.
Låtarna tycks sväva ut och lösas upp när de studeras närmare. Klassiskt välskrivna helt i i Amasons signum, men arrangemangen är nästan helt tomma på innehåll. Allting vibrerar och växer långsamt i klarröda pastelltoner utan att någonsin våga röra sig mot strömmen. Och likriktningen tar luften ur hela Galaxy 1.
Albumsläppets natur, en dubbelskiva uppdelad i två varav den andra kommer i vår, gör det svårt att uttala sig om helheten. Kanske återfinns den där buttra nerven från ”Ålen” eller ”Flygplatsen” kvar?
Galaxy 1 svänger luftigt och inbjudande, men känns tom på rörelse. Som om 80-talets sämre sidor hänger kvar som en envis baksmälla.
[Amasonason, 16 augusti]
