1900 på Stockholms Kulturfestival – en konceptuell upplevelse

Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Klockan har slagit midnatt och besökarna på Stockholms Kulturfestival har samlats framför scenen på Gustav Adolfs torg i väntan på att 1900 ska äntra scenen.

Projektet startades redan 2008 av Bob Hund-trummisen Christian Gabel men först på senare år har det gått att höra musiken live, bland annat genom ett antal föreställningar på Orionteatern. Det är egentligen felaktigt att kalla 1900 för ett band då det snarare är en audiovisuell föreställning. Ett slags koncept som tematiserar det tidiga 1900-talet genom musik och film för att på ett väldigt effektfullt sätt skapa olika stämningslägen i betraktaren.

Vackert utformade melodier i minimalistisk tappning blandas med olika ljudeffekter. Gamla radioröster och en speldosa-version av ”Internationalen” går sömlöst in musiken som kompletteras av det konstant rullande bildmontaget. Rökeffekter fyller scenen titt som tätt och duggregnet blir ett tacksamt bidrag till den något dystra atmosfären i framförandet.

Styrkan i musiken är dess samspel med bilderna för att skapa ett nästan poetiskt intryck. Filmduken växlar mellan amerikanska soldater som återvänder hem från kriget, Hindenburgzeppelinaren som brinnandes faller ner från skyn för att sedan övergå till en dansande ballerina. Ruiner och förstörelse kontrasteras mot natursköna bilder och mänskliga porträtt. Det hinner rymmas ett brett känslospektrum under föreställningens gång.

Även om det hela skapar ett melankoliskt intryck så känns det varken pretentiöst eller som något slags retrospektakel. Estetiskt sätt kan det betraktas lite som en kitschig exposé över 1900-talet men det görs med en modern twist. En slags tillbakablick som ändå är rotad i nutiden – både i bild och musik. Musikerna gör inga försök till kommunikation med publiken utan spelar på som om de bara är där för att gestalta vad som sker i bild. Betraktandet av bilderna tillåter ett mer intimt lyssnande. Varje låt följs av applåder som ibland föregås av en kort tystnad, något som vittnar om vilket grepp musiken tycks få om åhörarna.

Mot slutet av föreställningen gör en blåskvartett i tidstypiska jazzoutfits entré, med plommonstop och hela paketet. Här tycks musikerna hamna lite mer i förgrunden.

Efter en dryg timme avslutas föreställningen med att samtliga går av scenen medan musiken klingar ut till eftertexter över medverkande vilket betonar den filmiska upplevelsen av framförandet. Inga extranummer ges vilket vid en vanlig spelning hade varit ganska upprörande. Nu känns det istället lite skönt att få komma tillbaka till verkligheten och tänka över vad som precis har skett.

1900 är en konceptuell upplevelse som rör upp känslor i betraktaren. När musiken tystnat och bildskärmen slocknat lämnas jag kvar med en uppsjö av intryck från det jag precis fått uppleva. Jag rekommenderar varmt alla att se 1900.