
Vi går ner till Nimis med en trettonmånaders på höften, trots att det varnas för ”livsfarliga branter” på skyltar längs stigen. En stockholmare som vi möter säger att vi går åt fel håll, vilket vi ignorerar eftersom hon är stockholmare. Naturligtvis leder stigen rätt.
Det är lerigt och halt och tolv grader, men det går. Till slut är vi nere vid Lars Vilks mytomspunna och monumentala konstverk av drivved; själva kärnan i hans självutropade mikrostat Ladonien som ligger i krig med Sverige sedan åratal tillbaka.
Det är kargt och passivt aggressivt. Det provocerar. Det är konst i alla bemärkelser.
I den mycket sevärda dokumentären ”Radikalslöjdaren” från 2017, om konstnären Anders Jakobsen och hans kringflackande liv, som nu åter ligger uppe på SVT Play, bygger huvudpersonen ett eget slags Nimis av en övergiven stuga i Härjedalens skogar. Skillnaden mot Vilks konstruktion är att Jakobsen bor i sitt verk och att upphovsmannen själv antagligen bara skulle rycka på axlarna om någon frågar och säga att vadå, det är ju bara ett hus.
Ja, ett hus, men samtidigt en slags installation och ett mittenfinger mot konstkonnessörerna i Stockholm som inte förstår sig på hans expressiva konst. De kostymklädda, som sitter på sina auktionsverk och klubbar sig till sömns medan pengarna rullar och livet försvinner bort ifrån dem, investering för investering.
När Anders Jakobsen emellanåt ledsnar på allt det där tar han sin camper och åker till Lofoten för att hitta lugnet, surfa lite, och på uppdrag bygga en offentlig bastu precis vid fjordens strand.
Att vara verkligt radikal är inte att vara motståndare till samhället, framförs i dokumentären. Att vara radikal på riktigt är att redan nu leva ut ett annat samhälle, mitt i det gängse. Och att göra så provocerar ofelbart centralmakten.
En gång skickade Anders Jakobsen en bajskorv i en låda till någon han ogillade. Det blev trubbel. Konstnärer, åtminstone de som vill bli erkända, brukar inte göra sådant. En annan gång blev han diskad från Konstfack.
När jag sett klart dokumentären är jag förvirrad och hoppfull. Vem bygger musikens Nimis? Vem är verkligt radikal? Vilka artister lever redan nu ett annat samhälle, mitt i det rådande? Vilka utmanar centralmakten?
Jag ser mig omkring men jag ser ingenting. Jo, jag ser en förlamande likriktning och konformitet. Mitt i svenskt musiklivs diversitet verkar allting handla om ungefär samma saker. Att ”slå igenom”, vad det nu är. Att få många spelningar på en viss kapitalistisk musikplattform.
Att producera ännu en bajskorv som inte handlar om någonting.
Att försöka staka ut riktningen: ska vi låta som vi alltid gjort? Eller ska vi testa något ”nytt”? Och därmed drabbas av förvirrade kritiker (som undertecknad), som inte fattar varför Bob Dylan måste använda elgitarr, Bob Dylan ska väl för fan inte spela elgitarr!?
Eller ännu värre: att bli utnämnd till ”nya”-nånting. Vilken sjukdom. Nya Veronica Maggio (Nadja Evelina, Hanna Järver). Nya Pink (Miriam Bryant). Nya Tom Waits (Albin Lee Meldau). Nya Backstreet Boys (Hov1). Nya Håkan Hellström (valfri popkille från Göteborg som släppt en demo).
Herregud. Som Patrik Arve sa i Nöjesguiden: ”Jag har fan gett upp den vite mannens musik, det händer ingenting där”.
Men okej. Hur ska man egentligen alls kunna leva ut ett nytt samhälle, en ny kultur, mitt i den rådande, när alla kulturinstitutioner och forum för subversiv verksamhet hela tiden sätts på undantag? När städer gentrifieras och lokaler blir snordyra. När bibliotek läggs ner eller föreslås för privatisering. När klubbar stänger (även på andra orter än Stockholm). När kulturskolor runt om i Sverige snart är lika döende som föreningslivet i stort.
När ingenting längre får lov att vara gemensamt, när allt ska konkurrensutsättas och bli ”fritt” – och med ”fritt” menas tydligen likadant – när allt ska vara helyllesvenskt och lagomt och granskat av politiker för att inte riskera att tangera mångkulturens farligheter, vad är då meningen med att ens försöka?
Varför ska Sara Parkman et al försöka reclaima folkmusiken med feministiska förtecken när Jimmie Åkesson och Ebba Bush Thor redan har ockuperat Emil i Lönneberga-Sverige med språktester och knätofsar på jag vet inte vilka-högtidsdagar och sina svansar av nordiska kulturuttolkare på sociala medier?
Varför ska hiphopen återgå till sin idétradition av samhällskritik, när förorterna glömts bort och transformerats från arbetares sovstäder till knarkfinansierade gängs våldsamma plantskolor, under åratal av nyliberal regi? Bättre då att, medan kulorna viner, ”säga som det är”; alltså att inkorporera vapen och ljudet av maskingevär i sina låtar och videos, något DN nyligen skrev om.
I en tid när politiken blivit passé, när hipsters engagerar sig för miljön genom att åka omkring på elsparkcyklar, när EU startar en kampanj för att få unga svenskar att äta mer gris, när allting är så skevt det någonsin kan bli – vad gör konsten då? Den skriker. Den skriker genom människor som Anders Jakobsen, som redan vänt ryggen åt det rådande och uppfunnit något eget.
Litteraturen och poesin gör det samma. Svenska klimatpoeter som Jonas Gren skriver närmast desperat om jorden vi ärvde, och kärleken till en däld. Roy Scranton skriver boken Learning to Die in the Anthropocene, vilket väl egentligen borde ha varit skivtiteln på ett klimataggressivt metalbands debut.
Men vad gör då musiken, denna breda maktfaktor?
Den trallar på. Infantil, ofarlig, genomkommersialiserad. Hopp faderallan lej.
Ett opium för folket.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.