Stay Out West visar fortfarande på fingertoppskänsla

Bedouine. Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto

Mycket under Way Out West handlar för min del om klubbspelningarna på det som brutits ut och kallas för Stay Out West. För dig som inte känner till strukturen kan man kortfattat säga att när spelningarna tystnat i Slottsskogen runt midnatt fortsätter konsertarrangemang på klubbarna i Göteborg och som festivalbesökare kommer man in där i mån av plats.

I många år var åtskilliga klubbar involverade i programmet och det var ofta svårt att välja vart man skulle gå. Bokningarna av artister som stod på tröskeln till genombrott eller redan var etablerade var gjorda med extrem fingertoppskänsla och jag har haft förmånen att se otroligt många fina spelningar på klubbarna genom åren som jag är extremt tacksam över.

Men på senare år, i takt med att antalet scener i Slottsskogen har ökat, har klubbutbudet successivt minskat och i år var det endast fyra spelställen under Stay Out West. Jag vet inte exakt hur många det var för tio år sedan, men skulle gissa på mellan 10-15 och artistutbudet var gissningsvis dubbelt så stort då som nu under Stay Out West. Det är den korta historien.

Hur gick det då under Stay Out West i år kanske någon undrar? Jo, som alltid blev det prioriterade besök på Göteborgsklubbarna och här följer en kort sammanfattning.

Under torsdagskvällen valde jag att gå till Oceanen vid Stigbergstorget. Oceanen är ett härligt ställe och bjöd på två grymt fina bokningar. Taket i lokalen var vackert dekorerat med massor av vimplar, högtalarna bjöd på Angel Olsens ”Fly On the Wall” och det var ett dunkelt blått sken över scenen.

Jag hade förmånen att se Bedouine på Pusterviks ovanvåning under Clandestino förra året och det var en strålande stund. Då hade hon släppt den fina debutplattan Bedouine och tidigare i år kom uppföljaren Bird Songs of a Killjoy.

Bedouine gick på scen halv tolv tillsammans med sin akustiska gitarr. Vi bjöds på en vacker stund och en fin mix av äldre och nyare låtar. Vi fick bland annat höra ”Nice And Quiet”, ”One More Time”, ”When You’re Gone” och allt avslutades med ”One of These Days” efter fyrtio minuter. Jag ser redan fram emot nästa gång våra vägar möts och jag får stå och lyssna på denna begåvade musiker.

Orville Peck. Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto

Därefter var det dags för Orville Peck. Jag vet inte så mycket om denna man mer än att han troligen egentligen heter något annat och alltid uppträder med delvis täckt ansikte. Orville Peck släppte sitt debutalbum Pony tidigare i år och det är en fantastisk platta som landade som en bomb hos mig.

Han och hans fyra medmusiker, samtliga med cowboyhatt, gick på scen halv ett och inledde med ”Winds Change” i knallrött ljus och masken fladdrade framför munnen när han sjöng.

Konserten handlade om låtar från Pony och höjdpunkterna var många. Redan som andra låt spelades vackra ”Roses Are Falling” som alltid får min tanke att söka upp Ritchie Valence. Annars påminner Orville Pecks röst om en mix av Johnny Cash och Morrissey, han har en väldigt fin sångröst.

”Buffalo Run” dundrade fram genom lokalen och det kändes som en tidsfråga innan någon skulle komma inridande i lokalen på en vit häst med lasso. Allt avslutades med snygga ”Take You Back (The Iron Hoof Cattle Call)” och de skallerormar han sjöng om kändes nästan som ringlande runt fötterna.

Oavsett vem Orville Peck egentligen är så vet jag att hans musik tilltalar mig mycket och det ska bli spännande att följa hans karriär framöver.

Torsdagsnatten var vacker när jag sen promenerade nedför backen vid Stigbergstorget och Stay Out West hade återigen visat sig från sin bästa sida.

Fredagen då? För första gången någonsin hittade jag ingenting jag var särskilt intresserad av, eller nyfiken på, att se under en Stay Out West-kväll! Det fanns en del fina bokningar under fredagskvällen, men inte någon som stack ut särskilt.

Som tur var avslutade fina The Cure i Slottsskogen så det var på något sätt fint att kunna stå kvar där i lugn och ro utan att fundera på att springa iväg på klubb. Att lyckas ta sig in på en klubb har ibland faktiskt varit förenat med lite stress.

Efter att ha sett lördagens klubbprogram gjorde jag valet att gå till Pustervik. Det fanns, precis som under torsdagen, andra fina alternativ. Pustervik är den enda klubb som har varit med varje år sedan starten och är, generellt sett, en vacker milstolpe i svenskt klubbliv.

Way Out West avslutades för min del med KOKOROKO på Pusterviks stora scen. Bandet består av åtta musiker och leds av trumpetaren och sångerskan Sheila Maurice-Grey. Vi pratar om Afrobeat i sann Fela Kuti-anda.

Det Londonbaserade bandet, som hittills endast har släppt en EP, gick på scen vid halvtvåtiden och rytmerna fångade oss från början. Det blev en makalös uppvisning i drygt en timme och det är sällan jag har sett så många leende människor på Pustervik. Alla var glada och fick dansa ut årets festival på bästa sätt.

Hela spelningen var, som sagt, en makalös uppvisning och den enda gång tempot gick ned något var under ”Abusey Junction” som även bjöd på ett härligt gitarrsolo som faktiskt just då fick mina tankar att fundera på Carlos Santanas tidiga verk i slutet av 1960-talet.

Jag kan inte tänka mig en bättre avslutning på årets festival och jag hoppas att bantningen av Stay Out West-programmet inte fortsätter utan att man satsar vidare på detta koncept som ger oss festivalbesökare så mycket vackert i den göteborgska festivalnatten.

Bokningarna av till exempel KOKOROKO och Orville Peck visar tydligt att Way Out West fortfarande har fingertoppskänsla gällande bokningarna till Stay Out West. Låt oss hoppas att det fortsätter så många år framöver. Stort tack för i år.