”Okej, men ska du se Solange då?”, frågar min flickvän. Jag skakar på huvudet.
”Varför inte det?”
”Viagra Boys spelar samtidigt” säger jag och hon suckar så hårt att dammet lyfter från golvet.
”Vilken jävla killgrej.”
Grejen är att hon inte har helt fel heller. Men det krävs ett band med stake för att våga gå på mellan en Stormzy som tänder eld på Slottsskogen och världsstjärnan Solanges avslutningsakt på helgen. Ett stenhårt band som inte slaknar, oavsett hur hög pressen än må bli. Ett band vars rockmusik reser sig rakt upp och …
Ja, ni fattar.
Det är fullt i Linnétältet. På scen står en märklig konstellation bestående av öl, solglasögon och svarta t-shirts. Tre pågar står redo vid synthliknande objekt och röken hänger som en matta.
Öppningsspåret bara maler och maler och tjuter och våndas.
Sedan vet jag faktiskt inte vad som händer.
Teoretiskt sett så spelar Viagra Boys krautpunk, en sorts Iggy-rock som pågår tills någon ger vika av utmattning. Saxofoner brölar och synthar tjuter. Basen låter som en elvisp mot ett plåttak.
I praktiken, nere på golvet, är det motsvarigheten till en skenande buffelhjord. Jag klarar exakt fyrtio minuter innan jag inte längre står utan faller fram och tillbaka mellan kroppar.
Själva spelningen?
Jag har faktiskt ingen aning.
De få stunder jag är vid medvetande hinner jag se en man som visar stuprännan i mjukisbyxorna och gurglar Absolut. Resten är en dimma jag i efterhand ursäktar som en arbetsolycka.
För mitt fysiska välmåendes bästa borde jag gått på Solange. Så blev det inte.
Vilken jävla killgrej.
