Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
Att vara tjugoett år gammal och dra upp medelåldern på en spelning borde, i teorin, vara omöjligt om man inte befinner sig på Idol-finalen. Teorin, eftersom jag med ens känner mig sextio år äldre och sedan länge bortsprungen av beppohattar och snabba glasögon under Linnetältet.
Tiden slutar aldrig röra sig och vänder man sig om i en sekund för att hämta andan har man hamnat efter.
Kidsen är i alla fall taggade till tusen. Det är som att stå som rastvakt i matkön till bamba. Eller en uppvärmning inför ett mellanstadiedisco. Svettigt och skränigt.
Lyssna på mig. Jag håller på att bli gubbe.
Synd egentligen, eftersom Thebe Neruda Kgositsile, mer känd som Earl Sweatshirt, är ett lingvistiskt geni. Han är frukten av en UCLA-professor och en poet och skriver därefter. Det är som att lyssna på en Rube Goldberg-maskin i rörelse.
Det är den typ av ljudkollagerap, i samma anda som legendariska Madvillain, där beats och röst klättrar över varandra i en ryckigt koordinerad koreografi med sirapstung bas. Långt ifrån Kendrick Lamars aggressiva g-funk eller Tyler The Creators sockerstinna ett-två stomp. Musik som hela tiden tycks kollapsa inåt mot sin egen tyngdpunkt, ett svart hål som skapas i realtid.
Live går det väldigt långsamt. Så långsamt att vi för varje låt tycks röra oss längre ner mot golvet.
Längre
och
längre
ner.
Till slut står till och med tonårskillarna längst fram och gungar avmätt med. Och längre ner ska vi sjunka, tills Earl själv mest verkar vilja bli klar. DJ:n tycker vi ska låta lite medans han ser ut att fundera på vad han ska äta till lunch imorgon.
Bakom mig startar festivalens tafattaste moshpit.
Låt efter låt avverkas. Jag funderar på vad jag ska äta till lunch imorgon.
Jag tror nog att det blir stekt ägg. Eller kanske chilin från förra veckan.
Earl vinkar tack och hej och går av, och fritidsgårdens alla killar är lugnare än vad de var när det började.
