Foto: Wai Kei Fung
Det finns vissa band jag vet att jag kommer att dö med. I sådana fall har bandet funnits där genom hela livet och jag har följt skivsläpp genom åren, vackra minnen har fötts tillsammans med musiken. Det har gått perioder när jag har längtat efter att höra en specifik låt och när jag sedan har hört den har jag blivit otroligt glad. Ett sådant band är The Cure.
Jag började lyssna på dem i mitten av 1980-talet och har sett dem flera gånger. Det var på något sätt självklart att se dem i Hyde Park i London förra sommaren, när de firade sitt fyrtioårsjubileum, och vilken dag det blev! Tyvärr drabbades jag av någon form av influensa med feber och det var galet varmt på festivalområdet, men det var ändå så fint att vara där.
I år är det 30 år sedan plattan Disintegration släpptes och det kändes inte oväntat att konserten på Way Out West inleddes med ”Plainsong” och följdes upp med ”Pictures of You”. Det lät strålande, och Slottsskogen tog emot de legendariska britterna med öppna armar.
Den mörka parken lystes upp av den färgrika scenen. Strålkastare i olika ljus träffade publiken och träden medan musikerna stod i ett hav fantastiskt av ljus. Det var vackert.
Robert Smith sjunger fortfarande strålande och bandet är minst lika tajta som någonsin. Stundtals kändes det som att tiden hade stått stilla och under en och en halv timme bjöds vi på en fin sammanfattning av The Cures strålande karriär. Låtar från Disintegration lyftes fram och, om jag räknade rätt, spelades sju låtar från den plattan.
Höjdpunkten bland dessa var ”Lovesong”. Det är en av mina absoluta favoriter och när den vackra texten sjöngs och den stora linden, som säkert har stått där den står i hundratals år till vänster om scenen, lystes upp av en strålkastare och den göteborgska natthimlen glittrade i ljusgrönt så var stunden som vackrast. Det var förresten nästan exakt 30 år sedan ”Lovesong” släpptes som singel (21 augusti 1989).
Andra höjdpunkter var ”Push” som följdes av ”In Between Days” samt hela avslutningen av ordinarie set som bjöd på ”A Forest”, ”Play for Today”, ”Shake Dog Shake i vitblinkande ljus och avslutande ”Disintegration”.
Publiken jublade, musikerna lämnade scenen en stund och kom sedan tillbaka och spelade extranummer i en halvtimme som inleddes med ”Lullaby”. Denna magiska fredagskväll skulle vi så klart även få höra ”Friday I’m in Love” och hela parken dansade. Allting avslutades med ”Boys Don’t Cry” vid midnatt.
Vissa festivaldagar glömmer man aldrig och jag är tämligen säker på att denna dag kommer att leva i mitt minne i många år. Detta var Way Out West när det är som allra bäst.
