Jon Hopkins electronica dundrar likt en industrimaskin på Way Out West

Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Ingen av oss i den svettiga högen framför Linnéscenen vill erkänna det, men det är så här nära någon av oss kommer att komma sextiotalets hippierörelse. Jon Hopkins spelar visserligen inte acid folk utan en form av electronica som dundrar likt en industrimaskin, bara bas och ingen melodi, men under nya färger vilar samma ideologi.

Det rör sig om ett kvasireligiöst försök att sudda ut de artificiella gränserna människor emellan, och under en timme dör och föds vi på nytt i samma kropp under psykedeliska färger och faux-animé projektioner.

Någonstans i massan dansar Grateful Dead förbi, hand i hand med Ringo Starrs sitar och för en sekund är jag övertygad om att någon kommer att öppna ett tredje öga. Vår guru heter bas och han säger: DUNDIGIDUNDIGIDUNDIDIDUN med mullrande stämma.

Men det tar ett tag att komma dit. Först kommer ett förspel där basen testar vingarna utan att lyfta och jag inser att jag lägger mer fokus på att störa mig på varje enskild technobro som armbågar sig fram till staketkanten.

Materialet från fjolårets Singularity har slipats ner till ett kompakt dans-set där dynamiken ger vika för untz-untz armar i luften. Det är inte helt oförståeligt, men är roligare att befinna sig i än att lyssna på. Dropen kommer inte heller där de borde och det ändlösa matandet av bas är blint för humöret i publiken.

I de korta pauserna där musiken andas ut och akten kommer av sig står det klart att vi egentligen bara är ett gäng tacodoftande second hand-kläder som hoppar runt och skriker efter mer bas.

Men så dundrar industrimotorn igång igen och vi avlider alla samtidigt och föds på nytt i samma svettiga kropp och monotona danssteg. Det är fortfarande det närmaste någon kommit att imagine all the people sharing all the world och när de första trevande melodislingorna letar sig in över en projektion av en djupblå himmel fram emot slutet är det så vackert att det gör ont i bröstkorgen.

Det tar ett litet tag att komma dit, men det är det värt.