Avantgardet på Trädgården är en berusande glädjeinjektion fylld av värme

Bild från spelningen på Liseberg 1/8

Avantgardet är inte ett band som låtit populariteten stiga dem åt huvudet. Tvärtom är de ett ödmjukt småstadsband. Bandet som bjuder upp hela publiken på scen och låter dem känna sig som bandmedlemmar. Bandet som får specialdesignade t-shirts från sina fans, låter trycka upp dem för försäljning och skänker pengarna till en hjälporganisation.

Det första som händer när sångaren Rasmus Arvidsson kliver upp på Trädgårdens scen är att han går fram till första publikraden och ger sina fans en kram. Redan där sätter han stämningen för kvällens konsert. Otaliga gånger har det skrivits om det speciella band som Avantgardet tycks ha med sin publik. Det tåls att skrivas igen – Avantgardet och publiken älskar varandra. Det är vad som kommer att genomsyra den två timmar långa spelningen.

Det finns egentligen ingen startsträcka på kvällens konsert. Det dröjer inte lång stund innan publiken stämmer upp i allsång och Arvidsson gör sitt första men inte sista stagedive.

Avantgardet bjuder på sin själfulla poprock och därtill ett punkigt scenuttryck. Låtar som handlar om utanförskap och ett självupplevt drogmissbruk. Där orden i ”Du ska få se mig” berör starkt likt en pågående kamp mellan uppgivenhet och hoppfullhet när Arvidsson innerligt kramar ur varenda känsla. Sången på Nybro-dialekt med rullande R varvas med punkiga hopp och ett ösigt utagerande scenuttryck. Det blir stökigt, svettigt och berörande. Varenda mening förstärks av frenetiska kroppsrörelser där Arvidsson med känslorna utanpå når långt bortanför Skanstullsbron.

När orden i ”Häll Ut” sjungs ut håller han upp sin vattenflaska högt över huvudet och bokstavligt talat häller ut vattnet i samma veva som han gör ett jämfotahopp. Plötsligt undrar jag vart sångaren tagit vägen och finner honom strax framför mig i publikhavet, sjungandes och liggandes på marken som om det vore helt naturligt.

Att sången blir dränkt av högljudda instrument i ett fåtal av låtarna blir petitesser i sammanhanget. Det är omöjligt att ha tråkigt och det tycks ingen i publiken ha. Det är som om vi slår något slags rekord i bra stämning. Stundtals undrar man om det är en sensommarkväll på Trädgården, om man är på ravefest eller om man är med i en hejaklack i Nybro ishall, för att citera Arvidsson själv.

Bandets två timmars långa känsloutbrott är lika mycket en berusande glädjeinjektion som en stund fylld av värme. Konserten på Trädgården var den sista på bandets sommarturné. Ett märkbart berört band vittnar om att Avantgardet själva är lika nöjda med den avslutningen som vi i publiken är.