Foto: Jacqueline Hellman
Strax innan klockan 21:00, Gültzauudden, Luleå. Musikens Makt är inne på sin andra och avslutande kväll, solen går ner över Luleälvens utlopp och strax intill vattnet på den tydligt benämnda Strandscenen är Franska Trion (i motljus) halvvägs igenom sin spelning. En tanke flyger igenom mitt huvud: Sverige har det här, vi har Franska Trion, vi har Mattias Alkberg – allt annat är Instagram och skit.
I runda slängar en arbetsdag tidigare slår jag mig ner för en kort pratstund med trions pianist, sångare och låtskrivare Matti Ollikainen i en hotellobby i centrala Luleå. Vi pratar om hur svårplacerade Franska Trion är men hur bandet möjligen har utvecklats till att förenklat kunna kategoriseras.
”Vi har väl blivit någon form av rock, jag lyssnar dock nästan uteslutande på amerikansk jazz och blues”
– Vi har väl blivit någon form av rock, jag lyssnar dock nästan uteslutande på amerikansk jazz och blues. Vi kommer därifrån, från jazzen och bluesen, från experimentellt och fri form. Men kategorier är egentligen inte viktigt för oss.
I slutet av juli detta år släppte trion sitt tionde album, Dom ensammas planet. Ett album som på ett oundvikligt sätt särskiljer sig från sina föregångare då Ollikainen och basisten Viktor Turegård, efter tidigare trummisen Thommy Larssons hastiga bortgång, valde att arbeta med fyra olika trummisar för inspelningen.
– Jag skriver aldrig för en ny skiva. Egentligen kan man säga att skrivandet för en ny skiva börjar när den förra spelats in. Låtar kommer till mig löpande som färdiga sånger. Man kan säga att de kommer när de behöver komma, för att läka mig. Jag skriver ner dem, och när det kommit ett antal repar vi igenom dem en gång och går in i studion. Den här gången arbetade vi med fyra olika trummisar och repade ett par låtar med varje trummis.
– Vår inspelningsprocess är alltid väldigt snabb och vanligtvis över på en förmiddag. Det handlar som oftast om första tagningar. Vi har egentligen aldrig gjort en andra tagning.
– Vi har heller aldrig haft någon utomstående producent, vi har redan alla idéer klara för oss. Sedan Rim & Ramsor har vi dock arbetat med Mattias Glavå i Kungsten Studios som ändå ljudmässigt kan plocka fram något olikt för varje skiva.
”Vår inspelningsprocess är alltid väldigt snabb och vanligtvis över på en förmiddag”
Utifrån beskrivningen av hur musik kommer till Ollikainen som ett läkande blir jag nyfiken på hur mycket musiken är ett val eller ett kall och svaret kommer snabbt och självklart.
– Det är bara ett kall. Jag har spelat från det att jag föddes. Jag har aldrig tänkt att det skulle finnas något annat.
– Min far, Vilho Ollikainen, var folkmusiker, diktare och konstnär – det är därifrån det kommer.
Foto: Daniel Melin/Rockfoto
Vi pratar om att framföra musiken inför publik och om hur trions spelschema rymmer såväl vis- och rockfestivaler som klubbspelningar.
– Vi älskar att spela live, att agera med och för publiken. Vi har också en väldigt bred publik, allt från väldigt gamla till väldigt unga. Från alla håll. Det har alltid varit så och det är antagligen för att vi just är så svårplacerade.
”Vi har också en väldigt bred publik, allt från väldigt gamla till väldigt unga”
– Jag upplever också vår publik som väldigt hängiven, att de verkligen tar till sig musiken.
Och framtiden för Franska Trion, finns det någon oro i att musiken plötsligt slutar komma till Ollikainen?
– Nej, det genomsyrar mitt liv och skulle musiken sluta komma då är det bara för att jag inte längre behöver sånger.
