Kalle Berg: ”Den breda popmusiken lever kvar i ett förvirrat Gehenna”

1975. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Så skönt för britpopbandet The 1975, att Greta Thunberg läser ett högtidligt tal om klimatförändringarna över deras senaste singel. Nu kan de bocka av ”världsförbättrare” på sin to-do-list. Ännu bättre karma får bandets manager, tillika skivbolagsgrundaren Jamie Oborne, som hittills försökt rädda planeten genom att fasa ut ”onödiga plastförpackningar” – men inte ”lyckats fullt ut”.

Visa mig en till självutnämnd klimatprofet som försöker fasa ut onödiga plastförpackningar – men som fortfarande äter kött- och mejeriprodukter – och jag ska visa dig en person som varje dag gör sitt allra yttersta för att fördärva för kommande generationer.

För så är det ju. Hela tiden publiceras nya forskningsrapporter, inte sällan från FN, som uppmanar oss människor att spola biffen – och kanske också mjölken – för klimatets skull.

Eller så här: vi drunknar i källsortering och härskna köttångor medan jorden brinner upp, regnskogshektar för regnskogshektar.

Detta fattade reggaen för länge sedan, varför man sedan 1970-talet predikat vegetarisk kosthållning i mängder av låtar (visserligen främst av religiösa skäl – men ändå). Med hits som ”Health is Wealth” sprider Macka B grönsakernas evangelium, i ”Fresh Vegetable” jämför Tony Rebel sin älskade med, just det, färska grönsaker – och i ”No Bonez No Blood” frågar sig Jah Sun, Lutan Fyah och Ras Attitude varför vi prompt måste döda för att äta.

Det undrar alltså FN:s forskare också.

Den breda popmusiken, däremot, lever kvar i ett förvirrat Gehenna av självcentrerad och kemiskt underblåst existentiell ångest som underminerar alla försök att verka engagerad i någonting annat än förlorad kärlek.

När jag tidigare skrivit här i HYMN om pop och klimat, har jag fått en del mejl från artister och band som producerat material med en mer radikal syn på omställning än Jamie Oborne. Gemensamt för nästan alla dessa är att de är små indieband med begränsad spridning i offentligheten. Utan att på något sätt vilja förringa dessa gröna vågare i frontlinjen, väntar jag fortfarande på stora, nationella artister att ta tag i diflucan deutschland vår tids största gemensamma sak.

Och kanske räcker det då inte att, som Weeping Willows på deras senaste skiva, producera ödesmättad lyrik om undergång till filmiskt smäktande toner. Kanske räcker det inte att, som Säkert!, poetiskt besjunga sin personliga klimatpanik och måla upp Trump som onda gubben (ett narrativ lika uttjatat som källsortering).

Kanske räcker det inte heller, att som DN:s kulturchef Björn Wiman, i helgkrönika efter helgkrönika mixa adekvata klimatvarningar med snömos om kärlek till svampplockning och till alla människor en god vilja.

Nej, jag står hellre med FN – och veganen Greta Thunberg – i den här frågan. Jag tror att vi faktiskt behöver ta Svenska Akademiens gamla ”Proteinpornografi” (för att inte tala om deras och veganen Promoes klimatdystopi från innan klimatet blev trendigt, ”En varning”) på lite större allvar.

Och jag tror att ett brett svenskt musikliv i längden skulle tjäna på att byta ut sina medelklassneurotiska låtar om heterosexuell åtrå mot furiösa klimatapeller. Varför? För här kommer en generation musikkonsumenter som snart bara kan relatera till skogsbränder och temperaturrekord. En armada av unga drömmare som undrar varför Lars Winnerbäck sjunger om Gewürztraminer när Grönland flyter iväg som slush och hela Sibirien brinner.

Och på domens dag ska artister som Håkan Hellström och Veronica Maggio sitta framför allsmäktig David Attenborough, som med tordönsstämma frågar dem: varför gjorde ni ingenting? Varför sjöng ni inte – ni som en gång fyllde nationalarenor – varför sjöng ni inte om fördelarna med en vegansk kosthållning? Och FN:s forskare är väl döda då, men våra barn och barnbarn lever och ska agera jury.

Det blir inget lyckligt ASAP Rocky-slut för de tilltalade, det är ett som är säkert.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.