Atomic Swing på Villa Belparc – fortfarande relevanta

Arkivbild

Svensk rock och pop hade en storhetsperiod under 1990-talet. Band som The Cardigans, Roxette, Popsicle och Atomic Swing erövrade världen. I England föddes britpopen med band som Oasis och Suede och från USA kom bland annat Spin Doctors parallellt med grungen.

Detta var även en period när jag lyssnade väldigt mycket mer på radio än jag gör idag. Radion stod ofta på och så stannade man plötsligt upp när några toner träffade trumhinnorna och en ny låt fick plats i medvetandet. Jag tror att det var så det gick till när jag hörde Atomic Swing första gången.

Atomic Swing, med sångaren och gitarristen Niclas Frisk i spetsen, slog igenom direkt med debutsingeln ”Stone Me Inte The Groove” 1992. Jag minns det som att radion spelade den och Spin Doctors ”Two Princes” nästan på repeat under en period.

Atomic Swing följde upp debutsingeln med ”Smile” –  deras debutalbum A Car Crash in the Blue från 1993 innehåller båda dessa singelhits och la grunden för en kort, men intensiv, succé. Jag såg dem på Mejeriet i Lund i den vevan och var helt såld på plattan. Bandet hann släppa ytterligare några singlar och två album innan man splittrades 1997 och någonstans på vägen tappade de mig som lyssnare. Därefter har de spelat då och då, men jag har aldrig sett dem igen.

För några månader sedan annonserade att Atomic Swing skulle spela vid Villa Belparc i Slottsskogen. Musik från 1990-talet som jag verkligen älskade på en plats som var betydelsefull för mig när jag bodde i Kungsladugård i Göteborg kändes som en strålande kombination.

Det var en fin sommarkväll och solen lyste vackert över Stora dammen vid Villa Belparc. Vid scenområdet hängde blommor i ”taket”, vattnet glittrade och den mörka antabuse deutschland upp av de guldfärgade orden ATOMIC SWING.

Bandet gick på scen vid 19-tiden och det var fem musiker på scen (samtliga originalmedlemmar utom Petter Orwin). De inledde med ”Dream On” och det lät bra, men det kändes ändå som en lite trevande inledning även om delar av publiken rycktes med från början.

Atomic Swing har åldrats på ett fint sätt och även om låtarna i flera fall snurrade på Trackslistan för nästan trettio år sedan kändes de fortfarande relevanta denna augustikväll. Det var en spelning som växte mer och mer och ”Smile” var kanske startskottet trots ett tämligen långt instrumentalparti.

Höjdpunkterna dök upp i slutet med ”In The Dust” i blått strålkastarljus som startskott. Den följdes upp av ”Too Late To Exit” och konserten avslutades med briljanta ”Stone Me Into the Groove” som även innehöll kvällens snyggaste gitarrsolo. Jag vill även nämna ”Bossanova Swap Meet” som spelades tidigare och som fångade mig fullständigt.

Det blev jubel och till och med dubbla extranummer som inleddes med Sweet Chariot-covern ”Cry No More Tears”. ”From Venus to Everyday” lyste klarast bland extranumren och allt tog slut med ”Like A John Needs A Yoko”.

Musiken tystnade och solen hade försvunnit bakom berget i Väster. En rörhöna simmade långsamt förbi utmed stranden i dammen och livet bland Slottsskogens grönska förberedde sig inför natten. Jag promenerade mot Linnégatan med en varm känsla och tanken att tiden nästan hade kastat mig tillbaka till 1990-talet, en kort stund, på ett vackert sätt.